bernur

Det är först efteråt, när jag ser eftertexterna, att Anthony Minghella har varit delaktig som produent, som jag förstår – jag har inte gråtit så här mycket till en film sedan jag såg The English Patient. Stephen Daldrys filmatisering av Bernhard Schlinks roman, som på svenska fick namnet Högläsaren, är ungefär så där undermålig och stel som just den här typen av filmatiseringar av romaner blir, när så många önskemål och krav ska tillgodoses. Det är hyfsat utfört, inte mer – men jag blir ändå sällsamt gripen. Här finns Bruno Ganz och Lena Olin i mindre roller (Olin rentav i två roller, hon spelar sin egen mamma), båda skickligt hanterande svåra känslor utan att spela över: men den som hanterar de allra svåraste känslorna är förstås Kate Winslet, underbara Kate Winslet som sannerligen kunde få en Oscarstatyett varje år, så överlägsen är hon som skådespelerska. Men också David Kross som den unge och Ralph Fiennes som den äldre Michael Berg imponerar, för att inte tala om Michael Hanekes favoritskådespelare Susanne Lothar i rollen som Michaels mamma. Ja, det finns mycket att imponeras av, men de har gjort det till en annan typ av berättelse: boken är inte alls i första hand en romantisk kärlekshistoria, och filmen behandlar det moraliska spörsmålet lite väl ytligt och försumligt. Det är klart att jag begriper att mina tårar har manipulerats fram, med de enklaste av knep – separation, sentimental musik, montage – men det skiter jag i.

Läsning av Lessing - - -