bernur

Spökerier behöver inte vara en dramatisk upplevelse, och min erfarenhet av spöken är att de inte annonserar sin närvaro med buller och bång, utan kan kommunicera på subtilare plan, och många så kallat levande människor skulle behöva lära sig en hel del av den diskretion många spöken kan begagna sig av när de meddelar sig med oss. Den gamla utsagan att håret reser sig behöver inte stämma, och när man väl bekantat sig med gynnarna är det knappt att man orkar kalla dem ett störande inslag.

I litteraturen återfinns de mest lyckade spökena i Henry James kortroman – alternativt långa novell – The Turn of the Screw, och det är förstås Sarah Waters medveten om, när hon med sin femte roman för första gången lämnar sitt lesbiska tema och lite lagom försiktigt smyger in på spökterritoriet, med The Little Stranger, som väl får sägas återskapar en hel del av atmosfären i just The Turn of the Screw och Daphne du Mauriers Rebecca (som i sin tur förstås är starkt beroende av Jane Eyre, etc), med en lång, flera hundra sidor lång startsträcka, får sägas, i den här tålmodigt uppbyggda romanen.

Det hemsökta huset, utsökt beskrivet in i minsta skrymsle och vrå, heter Hundreds Hall, tronar i Warwickshire, och byggdes 1733, och när Waters lotsar in oss i handlingen är det strax efter andra världskriget, och huset är nedgånget och statt i förfall, och familjen Ayres (missa den anspelningen på Eyre, den som kan) lever där i en tilltagande ekonomisk misär, med modern som börjar tyna bort, och dottern Charlotte, 24, och sonen Roderick, 26 (sonen, vars namn torde anspela på Roderick Usher i Edgar Allan Poes novell ”The Fall of the House of Usher”): dit kommer läkaren som också är bokens berättarjag, doktor Faraday, en nästan lite för lämplig protagonist för den här typen av berättelse, då han är så där alldaglig och oansenlig (han kallar sig själv ”unhandsome”), och finner sig snart involverad i familjens kamp mot fiender som antingen är spöken eller manifestationer av andra familjehemligheter – eller en kombination: typiskt nog är äldsta dottern Susan död sedan sjuårsåldern, och att det är hon som är (kan vara) The Little Stranger är troligt.

Men här behöver inte avslöjas i vilken grad spökena finns på riktigt – Henry James är medvetet ambivalent i sin berättelse, och Waters lyckas i det längsta hålla på spänningen, också hon. Men det är ett lyckodrag att låta doktorns rationalitet brytas av mot det (tänkbart) övernaturliga inslaget, genom att visa hur han reagerar när han ställs inför något som inte vetenskapen tillräckligt kan definiera eller förklara, även om det kan tyckas att Waters hade kunnat göra ännu mer av denna hans vacklande tvekan inför att acceptera det övernaturliga – å andra sidan verkar inte författaren själv vilja välja sida, utan är avsiktligt öppen för olika tolkningar.

Atmosfären är allt i den här typen av genrelitteratur, och nog har Waters lyckats ge miljön rätt slitage av både fysiskt och psykiskt förfall, även om det är långt till Poes febriga identifikation med figurerna, utan det är en beräknande distans som råder. Huset beskrivs av dottern som ”a sort of lovely monster”, och sätts genast i fokus, något som personerna på något sätt blir lidande av, att de hamnar i periferin, och att de på något sätt är mindre levande än huset. Samtidigt är det en spännande figur hon har skapat, Dr Faraday, en ganska gåtfull gestalt i sig, som kommer från fattiga förhållanden och som sådan givetvis bitter och full av skamkänslor, bland annat inför sina föräldrar, och nu lockad av återskenet av familjen Ayres förflutna, och med vagt kurtiserande av dottern Caroline. 

Och visst: Waters är driven och förfaren när hon återskapar den här förflutna tidsepoken, fyrtiotalet, och miljön är på kornet, med omvälvande samhällsförändringar, och som sagt Faradays bakgrund, som får honom att ideligen hamna i obekväma situationer, när så mycket handlar om social klass, och hur han inte helt lyckas befria sig från revanschbegär.

Sarah Waters har god koll på sina namnkunniga föregångare, som har lämnat avsevärda spår i hennes berättelse, spår som hon kan ha sopat igen lite bättre (frestelsen att nämna systrarna Brontë, exempelvis). Ändå måste sägas att det är en intelligent historia hon berättar, och att det visst finns plats för överraskningar även i en så upptrampad genre som denna – att genrelitteraturens förbannelse är dessa konventionella inslag, som måste finnas där, och att läsaren inte har något annat val än att invänta dessa, och känna sig som en idiot om han trots allt blir duperad.

Spännande? Ja, men inte av tillräckligt iskallt slag. Jag önskar att Waters hade avstått från några lite väl klumpiga nutidsmarkörer i dialogen, då hon låter karaktärerna prata lite för mycket som nutidsmänniskor, och framför allt att hon mer hade tillåtit spökena att husera friare – som det nu har blivit, beter hon sig som en fag-hag, alltså att hon inte helt vill solka sitt namn genom att för mycket associeras med spökgenren. Hennes roman är litterärt överlägsen exempelvis Ajvide Lindqvists spökroman Människohamn, men långt långt ifrån lika oförglömligt skrämmande som den var.