bernur

Sylvia Plath.

Sylvia Plath var inne på en farlig väg när hon gjorde litteraturen större och viktigare än livet. Hennes försök att leva större och längre var också förkastligt och gagnlöst, för egen del. Hon har skrivit dikter som är så starka i sitt uttryck att de knappt kan läsas: dikter som överskrider poesin, som blir något annat, mer drabbande – och vittnesmål om det obefogade i bedömarnas tjat om att det skrivna måste göras allmängiltigt och gå från det privata till det personliga, för Plaths skrivande blir aldrig annat än privat.

Jag håller dikterna som överlägsna hennes insatser som prosaförfattare. Novellerna är besvärande platta, och mitt gamla intryck av The Bell Jar var att den är ojämn och ofärdig, en potentiellt lyckad roman, med huvudpersonen Esther Greenwood som allt för mycket av konstruktion. Nu har jag lyssnat till Maggie Gyllenhaals inläsning, och måste till viss del revidera denna uppfattning.

Esther är som nittonåring dömd till att vara och förbli outsider, någon som ser genom allt – en person som ödet endast har cynism i beredskap åt. Ja, det är ingen överdrift att påstå att hon blir cynisk ända ut i de nedbitna fingertopparna.   

Framför allt framträder Plaths sardoniska humor starkare med Gyllenhaals lite släpiga och nästan avmätta läsning – samtidigt som hon är en idealisk uttolkare (som skådespelare är hon många gånger mer intressant och bättre än Gwyneth Paltrow, som i vanlig ordning knep rollen som poeten i filmen Sylvia). Den här humorn fungerar bra i romanen, och blir kanske aldrig mer påfallande än när Esther simmar, och upplever en stark närvarokänsla, känner sig levande, just därför att hon längtar efter döden, efter det farliga:

”I thought I would swim out until I was too tired to swim back. As I paddled on, my heartbeat boomed like a dull motor in my ears.

   I am I am I am.”

Och så börjar nästa stycke så här: “That morning I had tried to hang myself.” Närheten till döden finns där, och en makaber uppräkning av självmordsförsök följer.  

Här finns också gott om påminnelser till varför man som läsare inte kan undkomma att bli förälskad i Sylvia Plath. Hon är poet av ett helt eget slag, en oförfärad furie, vars beskrivningar blir rakt på sak, utan omskrivningar. Och det är oförfärat som Esther går rakt in i katastrofen, sammanbrottet. Plath skriver på nervernas ytskikt, med ett tonfall där hysterin alltid ligger nära: det är ett nytt slags skrivande, intensivare och alltid på gränsen till vad man kan uthärda som läsare.    

Ja, Plath är en besynnerlig sorts poet, en helt egen art. Denna egenhet märks ibland i romanen, hur hon kan stanna upp vid olika saker, som ett badkar, och beskriva det ingående, vackert, tänkvärt. Det är ganska ovanligt, och det kanske är beklagligt att det inte blev fler romaner: The Bell Jar är ingen perfekt roman, men dess ojämnheter hade kanske kunnat poleras bort i en senare roman. Avsikten kan ha eller rentav lär ha varit att skriva en fortsättning. Men det är också lönlöst att spekulera: som poet hade hon nått (för) långt – det var ett skrivande utan återvändo.

The Bell Jar publicerades i början av 1963, två månader före självmordet. Plath använde pseduonymen Victoria Lucas. Pseudonymen användes dels för att skona familjen, men kanske även för att berättelsen på ett rättframt sätt skildrade sex (det här var bara ett par år efter D.H. Lawrences Lady Chatterley´s Lover fick publiceras i England, efter ett trettiotvåårigt förbud). När den sent omsider, 1970, för första gången skulle ges ut i Amerika reagerade modern, Aurelia Plath, och försökte med undanflykter och att förgäves betona de fiktiva inslagen i dotterns berättelse. Ingen läste och ingen läser The Bell Jar som något som har transcenderat det privata och det upplevda till fiktionen och det påhittade. Med publiceringen av Plaths dagböcker framgår det snarare hur oerhört lite av det väsentliga i romanen som tillhör fiktionen. 

Maggie Gyllenhaal.