bernur

Det är en ambitiös och vacker rilke-röd bok förlaget Themis har gett Sonetterna till Orfeus, när dessa nu för andra gången i sin helhet översätts till svenska (första gången av Lars Gustafsson, på 80-talet), nu av Martin Tegen, som för något år sedan roade sig med Shakespeares sonetter. Här finns ett långt efterord av Staffan Bergsten, en lång kronologisk översikt av Ingemar Simonsson, och den tyska originaltexten löper jämsides med Tegens tolkningar.

Men det är väl en truism att hävda att översättning av poesi är ett vanskligt bestyr – kanske i synnerhet Rilkes högstämda tyska dikter. Nå. När han tog en ofrivillig paus i skapandet av de ståtliga Duinoelegierna tillkom dessa 55 sonetter under lite drygt en veckas skrivande. Orfeus blir samlande gestalt, men i sanningens namn är det ganska få av sonetterna som explicit hänvisar till Orfeus: att dikterna är tillägnade en nittonårig död danserska sätter sina spår i ett fåtal av dikterna. I övrigt är dikterna ganska löst hållna till naturen, lovsånger till våren och växandet, strävandet, som i den magnifikt enkla tjugoandra sonetten i första delen, ”Wir sind die Treibenden”, där tyvärr Tegens översättarnit tvingar honom att sätta en överflödig lök i sista raden. Dessa felsteg är kanske inte fler än i vilken översättning som helst, men desto mer iögonfallande.

Likaså känns det lite tveksamt när Rilke tillfälligtvis låter lite väl samtida på sin svenska, för det är en stor skillnad mellan Tegens rad ”känslan, glädjen, å, så bra det känns!” och Rilkes rad ”O Erfarhrung, Fühlung, Freude - , riesig!” Rilkes överklivningar är heller aldrig lika klumpiga som Tegens, som inte ens drar sig för att klampa över inte bara rader utan hela strofer, medan Rilke alltid skrider med sina nätta versfötter, till och med i sina relativt fåtaliga överklivningar.

Att Rilke väljer sonetten, alltmedan han skriver sina elegier, är ingen tillfällighet: han förbereder sig, visar Simonssons kronologi, med att läsa och översätta olika sonettförfattare, bland annat renässanssnillet Louise Labés samtliga 24 sonetter (Nick Cave citerar på ”The Boatman´s Call” ur en av dessa, ”Baise m´encor, rebaise moy et baise”). Det som präglar Rilkes förhållningssätt är öppenheten och mottagligheten: den produktivitet som han upplever vid det schweiziska slottet Muzot är vida omtalad, och något av ett mirakel, om man betänker inte enbart kvantiteten utan också kvaliteten – sonetterna i sig må vara lite mindre betydande än elegierna, men ändock imponerande och på många plan häpnadsväckande. Att Rilke själv inte kunde redogöra varifrån inspirationen kom borde inte vara så märkvärdigt.

Dikten som sång handlar det mestadels om, och det är där Orfeus gör sina avtryck, och därmed skapas det sammanhållande tema som Bergsten tycker sig sakna i sitt efterord. Men Rilke rör sig med en suverän frihet: några av hans sonetter pekar fram mot Celans fragmentariska och hermetiska kortdikter, och andra är synnerligen konventionella – denna spännvidd mellan det förflutna och det kommande är något som Rilke inte nog kan berömmas för. Liksom hos Shakespeares sonetter bevittnar läsaren ett rörligt intellekt i arbete, med associationer som löper obehindrat, obundet, djärvt.

Hos Rilke är allt känslor, alltid känslor. Det är som om han ignorerar Oscar Wildes kända diktat att all dålig poesi har sitt ursprung i äkta känslor: ”Nur, wer mit dennoch preisendem Laut / sänge das Herz, das ins Ganze geborne” (”Den blott vet vars lovsånger ljöd / om hjärtat, det som i helhet föddes”), som han skriver i andra delens andra sonett. Men Rilke är också i hög grad en cerebral poet, och Bergstens förnumstiga ord om honom som enbart poet och ingen filosof känns som en obefogad sofism.

Mycket kan sägas om de kanske oundvikliga tabbarna som en så här pass trogen tolkning måste hamna i – Tegen väljer att slaviskt följa rim och meter, och då blir det problematiskt. Under dessa förutsättningar måste sägas att han har gjort ett ganska godkänt arbete.