bernur

Therese Bohman skriver i Expressen om litteraturens skandaler, om sin beundran av författare som riskerar allt, som sätter hela sitt anseende, hela sin karriär på spel – med exemplet Maja Lundgren, och jag delar nog den där känslan av att läsa Myggor och tigrar, att det här aldrig kan gå bra, nu kommer hon att få fiender överallt. Men blev det så? Inte vet jag, men det intressanta med Bohmans resonemang är att det blir allt svårare att göra en skandal av gammaldags slag, då kritikerna nu omfamnar allt som doftar skandal, visa av tidigare generationers misstag (tänk bara hur Carl David av Wirsén konsekvent motarbetade Strindberg, men ändå tog på sig uppgiften att för varje nyutkommet verk utsätta sig för läsningen av det, nästan enbart för privilegiet att visa de oskyldiga läsarna att han var den enda som kunde läsa dem utan att bli befläckad – och ingen vill väl heller bli lika utskrattad som Kay Glans blev när han fåfängt slogs mot skräckelförfattarna i början av 90-talet). Med denna kritikens beredskap blir det inte mycket bevänt med skandalerna, om man inte som Maja Lundgren ger sig på namngivna kolleger. Men författare brukar ha längre livstid än kritiker, så de senare ska nog bara vara tacksamma över att nämnas och få sin plats i den så kallade evigheten säkerställd.