bernur

Det finns hos flera av de stora amerikanska romanförfattarna en obesvarad kärlek till poesin: sålunda är exempelvis både Hawthorne och Faulkner misslyckade poeter. Hur misslyckad är då Paul Auster som poet? Det får vi anledning att undersöka nu, när Lind & Co har gett Ragnar Strömberg i uppdrag att översätta rubbet av Austers dikter, i boken Samlade dikter, och då kan jag som den frivillige läsaren konstatera – att, tja, vad man än vill benämna honom som, någon poet är han då inte.

Dessa dikter har hämtats från åtta olika verk, samtliga tillkomna under 1970-talet, alltså långt innan Auster fick sitt genombrott med New York-trilogin en bra bit in på 80-talet. Men det är mycket, för mycket, som står i vägen, när man nu tar sig an dessa dikter. Kanske om det hade varit möjligt med (en bokstavlig) tidsmaskin, att en välvilligare läsare hade landat i detta 70-tal, och utan vetskapen om romanförfattaren, haft mer positiva saker att säga om dikterna. Fast jag betvivlar det.

Det är förståelig dikt, och återigen måste det slås fast att mycket av den amerikanska dikten är just förståelig, att den har som sitt främsta och nästan enda mål att kommunicera, och då blir det gärna så här prosaiskt. Men värre än så är väl att det finns ingenting här att fastna inför, ingenting att fördjupa sig i, att försjunka i – utan allt presenteras lika opersonligt och anonymt, livlöst. Det är behärskat, kontrollerat – och bedövande trist.

Jag förstår att förlaget vill få det till att boken ska fungera som en bro till Austers prosa, men behövs verkligen det? Sista avsnittet närmar sig verkligen prosan, i en långdikt som är både kunskaps- och språkfilosofisk, men utan att säga något intressant. Att vi här kan känna igen teman som senare återkommer i författarskapet kan väl inte sägas vara särskilt unikt, eller särskilt spännande? Det finns inget försvar till Austers högtravande, förment intelligenta dikter.

I efterordet skriver Strömberg mycket entusiastiskt om Auster, som får epitetet ”Mästaren från Brooklyn” – men det blir löjeväckande med denna versala hyllning, då vi redan har en amerikansk Mästare: Henry James – vi kan inte ha hur många Mästare som helst, det här är inte boxning (där det finns fem olika kategorier[1]). Strömberg hävdar också att Auster ”har ett ärende” med sitt författarskap, men det kan inte heller vara något unikt just för honom, eller motivera denna bok: dessutom är det just det som är något av problemet med boken, hur Auster blir för angelägen, att han uppfordrande vill visa och påpeka saker hela tiden, hur det löper ett ”kolla kolla men kolla då!” över varje rad, och det gör dikterna lika utmattande som vad som helst av Ernst Brunner.