Pygmy, Chuck Palahniuk
Den lite väl produktive amerikanske författaren och massprovokatören Chuck Palahniuk har hunnit fram till sin tionde roman, och den heter Pygmy, och den innehåller det sedvanliga våldet och angreppen mot det amerikanska, men långt ifrån udden i hans bästa verk, som verkligen ligger en bit bort tidsmässigt (Fight Club, 1996, och Choke, 2001). Men han ångar på i ullstrumporna – ingen kan anklaga honom för att inte försöka: det är bara det att allt han säger har sagts förut, oftast av honom själv, dessutom.
Pygmy är en berättelse författad av en terrorist med kodnamn 67, som ingår i en komplott för att infiltrera och sabotera amerikanska värderingar. ”Pygmy” går under ett annat, ej identifierat namn, men kallas ”Pygmy”, för att han är kortväxt: han är tretton år gammal, och härstammar från ett land som kan vara Kina eller Kuba eller Nazityskland eller Nordkorea – eller inget av dem, eller en kombination av allihop. Han har en benägenhet att krydda sin anrättning med subversiva citat från diverse diktatorer, oftast Hitler. På samma sätt som patriotiska svenskar kanske roades av att huvudpersonen i Fight Club hade fåtöljen Johanneshov och hatthyllan Hemlig från IKEA kan de här avnjuta något så ovanligt som en JAS-39 Gripen som faktiskt flyger i luften.
Jag måste säga att jag tröttnar rejält på den här romanen, och intrigen, som både känns imbecill och tillkrånglad. Agent 67 hamnar hos en värdfamilj, som ska amerikanisera honom, och så följer besök på shopping malls, skolan, med mera. Tillsammans med systern, som berättar för honom att hon i hemlighet är spion, tillverkar de en slags bomb som science project, och vill smälla av denna i Washington, vilket är hans uppdrag, som heter ”Operation Havoc”.
Vi får alltså inom fiktionens ramar läsa agentens rapport, och denna är författad på en telegramstil, som dessutom lider av hans bristfälliga kunskaper i engelska, med en minst sagt oortodox ordföljd (till att börja med – låt oss inte börja tala om användandet av verb). Det har troligen varit roligare för Palahniuk att skriva den här boken än det var för den här läsaren att läsa den: på ett sätt är det hans eget fel, då han har flyttat fram gränserna för vad som kan komma, med utsökt provocerande titlar tidigare, så att vad som nu sker blir svaga efterdyningar. Dessutom skriver Palahniuk allt konstigare: och då ska man ha i åtanke att själva utgångspunkten för hans skrivande var det konstiga.
Det blir också våldsamt äckligt, men även där mestadels av det avmätta slaget, bleka upprepningar av tidigare stordåd. Problemet för den provocerande författaren blir också att han måste överskrida allt mer, vilket kan fresta på tålamodet hos den mest tålmodige läsaren. Men det störande är det robotartade hos agentens stil, att han för mycket blir en bokstavlig alien, en rymdmänniska mer än enbart en främling. Så tycker jag också att Palahniuks sätt att förmedla detta språk – om än konsekvent utfört – blir jobbigt, och får romanen att bli lika svårläst som det är svårt att uttala hans efternamn rätt.
Framför allt har Palahniuk varit roligare. Den här romanen är av det mer poänglösa slaget. Han gillar inte Amerika: men det är som att han inte har mycket mer att komma med än detta. Han skriver en sorts böcker som det är lätt att ha åsikter om, och jag kan förstå att det här imponerar på somliga, hans oförfärade och till viss del uppfriskande sätt att skriva. Det går utöver det vanliga, förvisso, men den här gången går han för långt, i fel riktning.