bernur

Så här nästan tjugo år efter Bret Easton Ellis roman American Psycho gnuggar sig Sverige lite yrvaket i ögonen, och så har vi fått en Swedish Psycho: fast den heter Pause/Play, utgiven av Modernista, och är skriven av före detta make up-artisten Yeşim Bilgiç, och är första delen i en planerad trilogi om manliga psykopater (del två lär handla om bratmänniskorna, vilket känns som en lite väl förutsägbar miljö, och lite för lik miljön i denna).

Här handlar det om Mac R Hielte, som är världsberömd modefotograf, en av världens snyggaste (eller sexigaste? – jag minns inte) män, och hans som sagt psykopatiska beteende. Eller om det bara är en vanlig fyrtioårskris? Han ska fylla fyrtio, och tiden fram till dess ägnar han sig åt diverse osmakligt beteende.

Det märks att Bilgiç haft roligt när hon skriver. Allt sker mycket snabbt, och hon har ett gott öga för komiska poänger, samtidigt som hon stilistiskt inte är alltför påverkad av Ellis. Men hans förmåga att leverera ursinnig satir delar hon. Det är inte en alltför originell idé ändå, men jag kan uppskatta den sadistiska skadeglädjen hos Bilgiç, när hon totalt avrättar värdigheten hos sin (anti)hielte. Men hon tar i lite väl mycket kanske, är lite för angelägen att vi ska förstå vidden av hans egoistiska och narcissistiska beteende: allt som sker är grandiost, och långt ifrån trovärdigt. Resultatet blir en serietidningsvärld, och uppsåtet går förlorat i överdrifterna.  

Egentligen är väl Mac en ganska typisk figur: streetsmart, stilkänslig (”I feel like shit, but I look great”, som Bateman formulerade det), men med gigantiska bildningsluckor, som han kompenserar med energi och att vara allmänt forcerad (typiskt psykopaten). Behållningen med berättelsen blir den starkt kritiska skildringen av hela stockholmsvärlden, mediafolket, kändispremiären där gästerna liknas vid kackerlackor, och de imbecilla hierarkiska koderna som styr allt, och det råder ingen tvekan om uppriktigheten i avskyn inför bratsen och andra vidriga avarter som befolkar den här groteska och deprimerande världen.

Medan Ellis psykopat Patrick Bateman inte hade något mänskligt alls hos sig blir Bilgiçs psykopat ändå någon som förmår väcka ömma känslor hos läsaren: att det finns antydningar om osäkerhet bakom hans skulpterade fasad, där känslorna ändå ligger inkapslade, och han är hela tiden på väg åt rätt spår, som om det finns hopp för honom. Men lite onödigt att erbjuda en billig orsaksförklaring hos den döda fadern och den kärlekslösa modern. Hielte flirtar med döden, missköter sig när han intervjuas av Jenny Östergren på Tv 4, och trakasserar den berusade kungen, Carl Gustaf, och allting är kungligt roligt.