bernur

The Smiths, 1985 (tror jag) 

Det är en enkel idé: låta en bunt författare skriva varsin novell med en valfri Smiths-låt som inspiration. Tidigare volymer i den här serien har handlat om The Fall och Sonic Youth, men jag överdriver inte när jag hävdar att det är just boken Paint a Vulgar Picture som är den mest efterlängtade, den som torde generera de mest spännande novellerna. Författaren Peter Wild har varit redaktör, och tjugofyra författare bidrar med ganska disparata alster.

Dessa författare är måhända inte tillräckligt (er)kända i Sverige, även om jag misstänker att någon läste Jeff Noons roman Vurt när den översattes till svenska: det är ändå i flera fall intressanta bekantskaper. Det ska också sägas att Noons novell inte tillhör samlingens bästa: han roffar åt sig den åtråvärda titeln ”The Queen Is Dead” men är alldeles för angelägen att pressa in så många Morrisseyreferenser att det bara blir löjligt. Hur de olika författarna förhåller sig till sin utvalda Smiths-låt växlar förstås rejält, från det vördnadsfulla till det blasfemiska, men oftast med den rätta blandningen av misär och komik, som kanske är det ofrånkomliga resultatet när man ska förhålla sig till dessa låtar. Novellerna blir oftast både sorgsna och humoristiska, precis som texterna i sig, även om ingen kopierar eller plagierar: tvärt om är det ont om direkta referenser, med undantag för novellen ”Sweet and Tender Hooligan”, som i stort sett illustrerar och iscensätter sångtextens handlingsförlopp.

Titlarna i sig är förstås tillräckligt inspirerande, i många fall. Och åtskilliga författare har redan utnyttjat – för att inte säga plundrat – The Smiths för sin litteratur, alltifrån direkta fans som Douglas Coupland, John Ajvide Lindqvist och Inger Edelfeldt till kanske mer fjärran element som Marian Keyes (boken This Charming Man). Det finns också ytterligare en längre text till ”I Want The One I Can´t Have”, nämligen Söderbergs Doktor Glas. Men här finns spåren från framför allt texterna i öppen dager, i noveller som framkallar leenden, med hög igenkänningsfaktor från den helt egna Smiths-världen, som existerade mellan 1983-1987: kanske det är därför flera väljer att förlägga handlingen till 80-talet också, och även till Manchester.

Men stämningen, atmosfären är både tidlös och i avsaknad av geografisk tillhörighet. Alla vettiga barn kommer att veta vad jag menar: ingen är resistent mot kraften i Morrisseys texter. Till de vågade inslagen här Rhonda Carriers protagonist lyssna på Cocteau Twins, ett band som Morrissey utan att tveka avfärdade.  David Gaffney har skrivit en oerhört roande novell, ”I Won´t Share You”, med tydlig influens från också Gogol. Det är oftast lika fantasifullt som det är roligt.    

Som sammanhållande element kan räknas att författarna med nästan rörande konsekvens väljer att skildra karaktärer som skulle gå under beteckningen oälskvärda - titeln ”Unloveable” är väl också den Smiths-titel som saknas allra mest, även om den som sagt är så självklar att den blir den outtalade röda tråden genom novellerna. Just persongalleriet blir alltså det sammanhållande – dessa buttra, ensamma, intelligenta men missanpassade individer, som alltid är på kant med tillvaron, men alltid med en elegant värdighet i behåll (”You are repressed[1], but you´re remarkably dressed”, som Morrissey rimmade i en senare sång). Helen Walshs bidrag ”There Is a Light that Never Goes Out” tillhör de mer välskrivna, en elegi över trashmänniskor och androgyna pojkprostituerade. Samlingen avslutas med Chris Killens korta och makabra ”Stretch Out and Wait”, och jag är nog inte den enda läsaren som läser den med en klump i halsen.

I sitt förord menar Peter Wild att medan det i våra dagar blivit legitimt att gilla Morrissey och framför allt The Smiths, var det under 80-talet en riskabel syssla, kanske jämförbar med vad dagens Emo-fans utsätter sig för. Kanske en tröst, även om jag har svårt att se det framför mig hur framtiden sammanställer en antologi med noveller som inspirerats av texter skrivna av My Chemical Romance eller Tokio Hotel.