bernur

Ser det här ut som en magikers hatt - - -

Varför är Virginia Woolf (så mycket) bättre än någon annan författare? Hon går alltid längre, strävar alltid, är aldrig nöjd med en formulering: inget hos henne andas perfektion, utan det finns alltid ett outtalat vidare, och som läsare anar man en uppgiven suck, att Lily Briscoes hårda ord till sig själv i Mot fyren, ”Du kan inte måla”, egentligen gäller henne själv som författare. Men det är denna hennes vilja att förstå, att försöka tränga in i en förståelse av något som när det formuleras bara låter banalt – ”det mänskliga” – men är något av den mest djupgående undersökningen av människan som psykologisk varelse.

Moments of Being heter den bok med självbiografiska texter som sammanställdes 1976, och året därpå kom den svenska översättningen av Harriet Alfons: Ögonblick av liv. Opublicerade självbiografiska anteckningar, som innehåller den längre ”En skiss ur det förflutna” och tre kortare föredrag. Och jag läser Virginia Woolf på sommaren: jag läser Virginia Woolf jämt.

Men originalets being borde förstås på svenska motsvaras av närvaro: det kan tyckas en petimess, men hon talar upprepande gånger om nödvändigheten av just närvaro när minnet ska återskapas, något hon ger sig på i sin skiss ur det förflutna, där hennes minnesteknik både kan sägas erinra om både Prousts (som hon beundrade) sätt att hantera minnet och Joyces (som hon avskydde) profana epifanier. Liksom Joyce visste hon att en intensiv närvaro i nuet var nödvändig för att minnet skulle framträda, och för att det förflutna skeendet ska kunna skildras.

Men det låter onekligen lite sorgligt: vi måste skriva om en händelse för att den ska bli verklig, annars finns (fanns) den inte. Men varför skriver man annars – om inte för att försöka fånga något som har passerat; hon såg det som ett sätt att avlägsna smärtan. Paradoxen ligger i hur hon tvingas skriva om sin mor, som dog när hon var tretton, låta henne ingå i just Mot fyren, för att hon ska sluta tänka så mycket – för mycket – på henne, sluta vara besatt av henne: det är motsatsen, att skriva om det för att det ska bli mindre verkligt, mindre kännbart.

I ”En skiss ur det förflutna” nämner hon det sexuella övergrepp som den tolv år äldre halvbrodern Gerald utsatte henne för när hon var ”mycket liten”, och som senare gjorde henne kroppsfixerad. Han hade varit död i två år när hon började skriva denna text, som i dubbel bemärkelse är en skiss: ovanligt anspråksfullt skriven, som avkoppling från den mer krävande biografin över konstnären Roger Fry, men också oavslutad – sista datumangivelsen strax innan självmordet.

Hon är medveten om hur uppväxten formar oss som människor, hur vi är ohjälpligt bundna till händelser utanför vår kontroll, att de avgörande dragen i vår personlighet skapas på en passiv person som inte gör motstånd. För hennes del innebar uppväxten en existentiell ensamhet, ett utanförskap utanför det avskärmandet. Men hon var också medveten om nödvändigheten att befria sig från sociala konventioner som fortfarande dammade av senviktorianism för att kunna skriva estetiskt fritt och okonventionellt. 

Woolfs tankar är stränga och skarpa, och hennes karakteristik av andra är oslagbar, där hon kan avpollettera med en elakhet som samtidigt är så fyndig att man på ett perverst sätt nästan önskar att man hade varit kapabel att göra sig ovän med henne, för att för en gångs skull få bli chikanerad med elegans. Det är sant att hon av naturliga skäl reserverar mycket av sin elakhet åt Gerald – men samtidigt kan hon ta honom i försvar, när den andra halvbrodern George (för övrigt inte mindre närgången mot hennes kropp) kritiserar hennes gröna klänning. Och när Orlando får en negativ recension av Arnold Bennett, genmäler hon när de möts: ”Ni kan inte tycka lika illa om mina böcker som jag tycker illa om era, mr Bennett”.   

Det är nästan en osviklig intelligens som ledsagar henne när hon skriver, och hon gör det med ett beundransvärt omdöme. Dock kan hon inte förstå hur hennes mor, vars första make dog i ung ålder, kunde älska två så oförenliga makar: den ena handlingskraftig och praktisk, den andra (Leslie Stephen, Virginias far) ett rent intellekt, opraktisk ut i de klumpiga fingertopparna. Men varför är det så konstigt?

Så: Woolf är den författare som har mest att lära oss, vars generositet är av ett slag som knappast kan överskattas. Också anspråksfullheten är lärorik: att det inte duger att låta sig nöja med halvmesyrer. Men framför allt porträtteringen av människor: att belysa mångsidigheten, att lämna stereotyperna därhän, att undvika klichéer och enkla lösningar. Det är alltid en utmaning att läsa henne.   

Men jag läser henne som en oförlöst poet: kanske den mest saknade boken i litteraturen är Virginia Woolfs dikter, om det inte vore förmätet och girigt att längta efter något sådant, när vi har ett halvdussin ypperliga romaner och utöver det essäer som är i nivå med det bästa i den genren på det engelska språket. 

När hon läser och med en slående plötslighet når en förståelse av till exempel en dikt är det en känsla som hon jämför med sitt skrivande, att ”pennan får vittring”: denna upplevelse av begriplighet tycker man sig se många exempel på när hon skriver, att hon lämnar den prosaiska ytan där ord reduceras till ord – de blir något annat, något organiskt som förenar sig med tankarna, något som kommunicerar sin sanning med språklösa skikt i hjärnan.