bernur

Att humor åldras dåligt är en färsk sanning (hur åldras sanningar, kanske vän av ordning frågar sig: något för någon annan att utreda, kanske?), exempelvis levererad av Filip och Fredriks rättmätiga sågning av de heliga Hasse&Tage - själv blev jag bestört när jag för något år sedan såg en tv-repris av en krogshow av Magnus&Brasse, som var totalt poänglös och nästan lika humorbefriad som några av de storsatsningar på svensk humor svt har gjort de senaste åren (hur denna humor kommer att åldras, lyder en annan fråga).

Från 1818 är Thomas Love Peacocks Nightmare Abbey, som jag minns att jag på 90-talet läste på engelska i en dubbelutgåva tillsammans med den lite svagare Headlong Hall: nå, hur har då denna medvetet humoristiska roman åldrats? Inte särskilt mycket, upptäcker jag nu när jag läser den i färsk svensk översättning, signerad Leif Jäger, på CKM förlag.  

Att det inte enbart är en nyckelroman kan bidra till att den har behållit det mesta av sin fräschör. Jo, här finns nidbilder av de romantiska poeterna Coleridge (Mr Flosky) och Lord Byron (Mr Cypress), men framför allt av Shelley (Scythrop), som är något av huvudperson: Peacock var nära vän till Shelley, som trots sin berömda brist på humor uppskattade vännens tilltag.  

På sätt och vis kan det erinra om Strindbergs Det nya riket, förutom att Peacock är vitsigare, elakare, och på något sätt muntrare i sin satir: förmodligen är det därför Shelley kunde förlåta honom. Liksom för Strindberg har nyckelromanen den bristen att senkomna läsare oftast inte delar den esoteriska kunskapen om vem som döljer sig bakom de påhittiga namnen - här kan genast sägas att Peacocks namngivande firar större triumfer än den senare Dickens skulle göra, eller bara det att hans övertydligheter blir mindre besvärande när han så uppenbart arbetar i en annan genre än realismens.

Nu ska också sägas att Peacocks ärende inte är att leverera skvaller om sina figurer, utan det han angriper är deras idéer, deras oförmåga att vistas i det reella - här blir Coleridge den stora måltavlan, med sina metafysiska diskussioner, parodierade i ändlösa monologer, som avbryts endast när han når något som kan erinra om sunt förnuft, och då måste tystna i skam. Det är ett tacksamt ämne: lika beundrad som Coleridge var för sina långa utläggningar, lika förlöjligad blev han förstås redan under sin livstid, med historier om hur han kom till sina föreläsningar, och inledde ett samtal (det vill säga, en monolog) med värden under en halvtimmes tid, sedan höll en två timmars föreläsning i ett annat ämne, och sedan fortsatte sitt samtal (sin monolog) med värden medan han gick till diligensen, utan att munnen hade vilat en sekund. Så här typiskt låter Flosky: "jag beklagar den man, som förstår sin egen tankegång. Ännu mer beklagar jag den, vars tankegång alla andra förstår."

Peacocks satir är muntert skriven, när han med finess överdriver så där fritt och respektlöst med förebilderna: tillspetsat, vasst, elegant, om dessa eteriska människor som endast lever i tanken, i teorin, i idéerna. Egentligen är Peacock mer upplysningsmänniska än romantiker, med sin förkärlek för förnuftet och fördömandet av drömmerierna och det irrationella och oförklarliga - det som var främst Coleridges och Shelleys livsluft. Men han drar sig inte för att parodiera logikerna också, de som besvär sig alltför hårt till etablerade sanningar: han visste att alla sanningar har en modifikation, och kanske det är därför Shelley kunde acceptera att bli så hårt åtgången som dysterkvisten Scythrop. Däremot skonar han Shelleys första hustru Harriet, som här heter Marionetta, och oftast ger ett sympatiskt intryck.    

Nu vill Peacock förstås inte enbart polemisera: utöver de skarpa satiriska inslagen finns även fina porträtt av figurerna, och den som vill komma i närheten av några av storheterna från denna litterära epok ska akta sig för att undvika den här boken. Det strålar ett ljus från hans roman, när han förutom att kritisera de abstrakta tankarna också ger sig på tidens vurm för det melankoliska, det överdrivet dystra.  

Den romantiska perioden kännetecknas av sina dikter, medan det har varit svårt att komma fram till de relativt fåtaliga romanerna - romanen var fortfarande en genre som skönandarna inte gärna befattade sig med. Därför är det förstås oändligt glädjande när dessa romaner äntligen kommer i svensk översättning - inte att förglömma från senare års utgivning, Hazlitts Liber Amoris och Hoffmanns Katten Murrs tankar om livet. Peacocks Nightmare Abbey är en veritabel skatt för den som tycker att romantikens idéer är något att ha.