bernur

Inför sommaren fick jag några gånger frågan vad jag skulle läsa under semestern, och jag hade inget bättre svar än “klassiker”, vilket kvalificerade mig till politiker, och ombads jag precisera mig sa jag “Selma Lagerlöf”, vilket kvalificerade mig till folkpartist – nå, den så kallade sommaren är nästan över, och jag har läst för lite klassiker, läst om för lite böcker, och inte läst något av Lagerlöf (fast jag måste i vilket fall läsa En herrgårdssägen för skolan). Men jag har läst Virginia Woolf: Mellanspel, det som skulle komma att bli hennes sista ordentliga bok, publicerad samma år som hon begick självmord.

Under olika perioder har det svenska intresset för Woolf blossat upp – exakt nu verkar vara en fin period, med flertalet böcker av och om henne – och början av 90-talet, där den här svenska översättningen av Between the Acts (gjord av Ingegerd Wiking) utkom på Umbra Solis, ett förlag som inte längre finns. Då hade strax tidigare Quentin Bells stora biografi kommit ut på svenska. Det här är en vacker bok, liksom övriga i förlagets utgivning, och också en vacker text, mestadels.

Handlingen är av det rörigare slaget, men i korthet sätts traditionsenligt en pjäs upp i en by i England, strax innan andra världskrigets utbrott, och byns invånare intrigerar och pratar (babblar) oavbrutet, och i stället för huvudperson får vi en bunt huvudpersoner, men de är i gengäld så anonyma och svepta i en slags dimma att mer än att jag minns vem som är vem är det enskilda repliker som står ut, och då kan det kvitta vem som yttrat dem: ”Så synd – måste de byta om?” frågar en äldre dam naivt när pjäsen är slut, och skådespelaren behåller sina roller.

Annars är det en orolig pjäs som har skrivits av miss La Trobe, där sista delen, som i förväg utannonserats som delen där nutiden och publiken själva ska skildras, innehåller en sekvens där skådespelarna håller upp speglar mot åskådarna. Oroligt blir också framförandet, som störs av både bybor och djur som rör sig i bakgrunden, liksom flygplan och andra diverse ovälkomna ljudinslag: allt lär symbolisera det annalkande världskriget, men det är osäkert om denna kunskap bidrar till läsupplevelsen.

En annan sak jag fastnar för är hur hon skriver om Byron, där hon beskriver hur dennes ord (hämtade från två välkända dängor, ”She walks in beauty” och ”So we´ll go no more a-roving”) ”skapade två ringar, fulländade ringar som förde dem […] likt två svanar nerför strömmen”, ord som troligen fungerade som inspiration till Sigrid Combüchens berömda bild av Byrons prosa: ”Den språkliga vitaliteten, detaljrikedomen, meningar som består av resonemang från två ytterkanter, vilka möts och slingrar om varandra som förälskade svanars halsar.”      

Nu måste ändå förtydligas hur modern Woolf alltid är i sitt skrivande, och även om jag tycker att den här romanen är för rörig och suddig finns det flera bevis på hennes slående liknelser och träffsäkra jämförelser, och jag kan inte erinra mig en författare som är en bättre exponent av devisen showing, not telling. Visst, en läsning som blir en aning disträ kan i bästa fall skyllas på att författarens koncentration inte varit fullkomlig. Jo, jag hittar ändå enstaka passager som är livfulla, där Woolf får det skrivna att leva, som när hon skildrar författarens genuina rädsla för publiken: ”Åskådare var som djävulen själv. O, tänk att få skriva en pjäs utan åskådare – pjäsen. […] Det var som om blodet vällde ut från hennes skor. Det är döden, döden, döden – noterade hon någonstans i sina tankar – när fantasin sviker.”

Är Mellanspel då vad som brukar kallas en mellanbok? Ja, jag skulle i alla fall inte rekommendera den till en presumtiv läsare som inte har läst något alls av Virginia Woolf tidigare, även om det råkade vara en av de få titlar som fanns på biblioteket. Av hennes böcker är snart allt översatt till svenska (dock inte debuten The Voyage Out, som visserligen är mycket otypisk), och då är det bättre att börja med vilken som helst av de romaner hon skrev mellan 1922 och 1931.