bernur

Är det melankolin som söker upp människan, eller är det människan som söker upp melankolin? Det är bara en av de intressanta frågor Karin Johannisson ställer i boken Melankoliska rum, en nästan undantagslöst fascinerande studie i melankolin som historiskt fenomen, och hur dess bakgrundshistoria också har en del att säga oss om vår tid.

Här får vi en överskådlig inblick och grundlig genomgång i melankolin, som Johannisson beskriver som motsatsen till den mer eftersträvade än eftersträvansvärda entusiasmen; tidigt diskuterar hon det som mer ett känslo- än ett sjukdomstillstånd, även om det inte har saknats diagnostiseringar. Men melankolin kan varken behandlas eller botas, utan har alltid varit ett existentiellt tillstånd. Hennes bok tangerar ämnen som den norska filosofen Lars Fr H Svendsen berörde i Långtråkighetens filosofi.

Karin Johannisson är som alltid en helt lysande stilist, och hon skriver koncentrerat, nästan aldrig slumrande – till undantagen hör en olycklig och lite långsökt jämförelse mellan Goethes Werther och Ian Curtis och Kurt Cobain: det är svårt att föreställa sig mer nedtonade och dämpade artister, och de är rentav motsatsen till rockstjärnor, och snarare motsatser till Werthers överskruvade hypersensibla hjälte, eller att hon påstår att Byron intog ättika (snarare vinäger) för att bli smal (det var för att undvika den sydeuropeiska solbrännan: då som nu gällde blekheten som ideal för en goth), liksom att hon skriver att det är en markatta som den drömmande kvinnan har på sitt bröst i Fuselis målning ”The Nightmare”, då det så uppenbart är en incubus.

Men hon är bildad och lärd, och referensen är gjutna, säkra och övertygande. Det är också med stabila argument som hon visar hur melankolikern pendlar mellan stor självtillit och lika stort självtvivel. Det är också intressant att se hur melankolin har haft sina egna konjunktursvängningar, med en höjdpunkt på 1800-talet, då det var mode och socialt åtråvärt: här ska nog inte Byron-effekten underskattas, även om Johannisson skriver mer om Tegnér – som förvisso var djupt imponerad och influerad av Byron – och dennes behov att utforska och befinna sig på gränsen. 

Man kan lätt tro att dessa lyxproblem endast gällde de privilegierade, som då skulle utesluta kvinnor, men Johannisson har åtskilligt att berätta om hur olika begrepp mister i status då de förknippas med kvinnor: kort sagt att Werthers melankoli är hög, medan Emma Bovarys motsvarande är låg. Det handlar också om förutfattade meningar: en kvinna som inte är glad blir per automatik okvinnlig, och därmed hotande. Men hon berättar även om bönder som på 1800-talet söker upp läkare för sömnlöshetsproblem.

Upprepade gånger återkommer Johannisson till frågan hur mycket av vårt beteende som är en produkt, skapad av vår tids förväntningar på hur vi ska uppföra oss, men också till frågan om melankoli kan sägas vara just ett beteende: om det är något inlärt, ett socialt spel. Likaså vidrörs helt flyktigt frågan om det är i litteraturen, i fantasin, som melankolin kan få sitt riktigaste utlopp, sin mest grandiosa utlevelse – för verklighetsmänniskan är det svårt att vara sin melankoli lika trogen som litteraturens figurer, annat än som ställföreträdande lidande, så som Goethe lät Werther göra allt det där som han inte tillät sig själv (till exempel skjuta sig för pannan). 

Genom tiden tar sig melankolin olika uttryck, och dessa kan vara oväntade, som i kapitlet ”Fuga: flykten”, om tvångsmässigt resande, samtidigt som just flykten är det som fogar samman dessa människor: behovet att på olika sätt undfly sig själv, på något sätt. Det finns också exempel på människor som försvinner. Typiskt nog har känslorna också alltid styrts av tidsbundna regler, lytt en egen etikettbok: ”melankoli kan bara upplevas genom ett förnimmande jag, men svepa in sig i den dräkt som samtiden erbjuder och bekräftar”.    

Problemet för boken är att rikedomen på exempel innebär att resonemangen nödvändigtvis blir ytliga och oftast stannar vid goda iakttagelser. Exemplen hämtas oftast från (skön)litteraturen, och det är svårt att skapa en fullständig bild, för alla som skriver är melankoliska – ingen skugga må falla över hennes urval, där finns få invändningar eller saknade namn – ja, för om man inte är melankolisk, då skriver man väl inte, då gör man något annat (vad? kan man undra … sjunger allsång?). Ja, den som lever utan oro lever utan fantasi, kan sägas.  

Som återkommande inslag får vi se hur skapandet har en terapeutisk, tröstande funktion för den skapande. Johannisson använder nio olika typer av melankoli som utgångspunkt för sina kapitel – det är också en begränsning, för i sin monumentala bok The Anatomy of Melancholy från 1621 använder Robert Burton 88 varianter.  

Det är brist och förlust som är melankolins förutsättning, visar Johannisson, och att melankolin föder skapande är inget att förundras över. Med ett exempel från Freuds essä ”Sorg och melankoli” blir det en fråga om att inte veta vad man saknar (Bruno K. Öijer formulerar det i sin dikt ”Hey Ängel”: ”jag har letat efter nåt att leta efter”). Johannisson berättar också om hur våra nutida tomhetskänslor har skapats av kapitalismen – att vårt samhälle kräver onöjda människor, och producerar ouppnåeligheter – för att vi ska konsumera bort olusten; alla begär är diffusa, och för den melankoliske finns det en visshet att något fattas, något som är just diffust, som gör att tillvaron inte är komplett. Men denna ingrediens, denna egenskap, får aldrig formuleras – det är ett okynnigt väsen, som inte kan infångas: minst ett sår har melankolikern alltid, med en parafras på Pia Tafdrup.

Det kan tyckas en paradox att den melankoliska människan är så kreativ, så skapande, även om man beaktar Johannisson uppfattning att skrivandets funktion är terapeutisk. I Melmoth the Wanderer skriver Charles Maturin: ”In situations of peril, the imagination is unhappily fertile”.

Att Melankoliska rum är en bra bok behöver knappast sägas: jag tycker att den är förträfflig, nödvändig, nästan helt underbar – Johannisson skriver vackert, utan choser, utan överdåd, sakligt och elegant, behärskat men inte utan temperament, och hon är bra på att hitta öppnande formuleringar och kvicka liknelser, som när hon jämför obehagskänslan med en mental tinnitus, som en ständigt pågående motvilja. Ja, om det inte vore opassande, skulle jag säga att läsningen har gjort mig … glad.

Och är melankolin något du är eller bara något du gör - - -