Lyckans berså. Essäer och annat, Gunnar D Hansson
När Gunnar D Hansson skriver essäer kan vad som helst hända: han kan till exempel jämföra Thomas Thorild med Killing-figuren Weiron i Ottan. Nu har ännu en gång några av hans senare texter samlats under titeln Lyckans berså. Essäer och annat, och den utges i serien Auktor av Litterär gestaltning på Göteborgs universitet.
Annars är det väl inte de oväntade jämförelserna som är Hanssons styrka, utan snarare det lågmälda, resonerande tonfallet. Det ska erkännas att jag har störst behållning av honom som lyrikläsare, medan hans utläggningar om västkusten inte ger mig lika mycket. De två inledande texterna behandlar Thorild, och han resonerar bland annat kring hur stoltheten och ödmjukheten fungerade som jämbördiga kamrater hos denna märkliga(ste) och lyckliga(ste) gestalt i svensk litteratur: kanske mest och minst svensk samtidigt, Thorild, den stora främlingen (halvnorsk, till att börja med) – och ändå inte, på något sätt.
Essäerna är genomgående av det längre slaget, och några – ganska många – har jag läst tidigare, i olika tidskrifter. Vad som imponerar på mig är det innerliga förhållandet till de författare Hansson skriver om, samtidigt som han upprätterhåller distans – det är uppenbart att han skriver om favoriter, att han har mycket att säga framför allt om deras texter. Men också hur han lyckas plocka fram marginalfigurer, obskyra pekoralister och epigoner, och diskutera dessa på ett ganska generöst sätt. Kanske Harold Blooms stora (och inflytelserika) teori om the anxiety of influence har sitt ursprung i Georg Brandes uppfattning om Tegnér, och dennes påverkan på senare tiders poesi: ja, är det kanske inte ens möjligt att låta sig påverkas av den starka strålningen i orden och bildspråket hos ett starkt författarskap, att det är just det som utgör det starka författarskapet, det starka språket.
Att tiden är en chimär ges exempel på flera gånger, då Hansson visar sig vara lika hemma i nutidens inriktningar som exempelvis 1860-talets idédebatt, och mycket annat. Just de gedigna kunskaperna är övertygande. När han skriver om Johan Nyboms uppläsningsturnéer under mitten av 1800-talet kan han också kommentera vår tids faiblesse för upplästa dikter, med den rimliga slutsatsen att ”tvivelaktig poesi kan bli god scenshow”.
Hansson lyckas alltså göra ursprungstexterna levande, genom att fokusera just på texterna, och mindre på författaren i sig. Inkännande och bra skriver han om Nelly Sachs, och nyckelorden ’längtan’ och ’flykt’ (för övrigt är det visserligen ämne för en annan – oskriven - essä, en jämförelse mellan Sachs behandling av dessa teman och hur Edith Södergran behandlar dem). Så – ja, det är en viktig, fin bok, med många goda insikter och den definition av epifani som Hansson förordar: att minnet samarbetar med en intensiv nukänsla ger också det ett trovärdigt intryck.