Karlstad Zoologiska, Hanna Hellquist
När jag var tio år gammal såg jag en annons om kattungar som bortskänktes, så jag knallade dit på eget bevåg och fick med mig en sötnos hem, men fick inte behålla den för min mamma: husdjur var inget som förekom i vårt hem, och så var det med det. Därför utgör jag något av antitesen till Hanna Hellquist, förstår jag när jag läser hennes bok Karlstad Zoologiska, som är en uppväxtskildring som uteslutande handlar om de djur som hon omgavs av och umgicks med under sin barndom.
Och många djur blir det, i denna något ojämna bok, där man som läsare pustar ungefär halvvägs och tycker att det räcker nu – men det bara fortsätter, med allehanda sorter som hennes vilda pappa plockar med sig. Så ja, det är en bok om Hanna, men också en bok om djuren, men kanske framför allt en bok om pappan – ytterligare en dotters kärleksfulla porträtt av en excentrisk far, en genre som inte direkt varit eftersatt i de senaste årens svenska prosa.
Nåja. Hanna Hellquist gjorde sig ett namn som originell krönikör på DN:s Namn och nytt-sida, där hon chockerande självutlämnande skrev om sig själv, men ännu mer om sin mamma och hennes nya kille Göran, men mest om hur mycket hon älskade sin pappa och hur otillräcklig Göran var i förhållande till originalpappan. Samt det ovanliga men för alla hypokondriker roande tricket att när hon gör intervjuer fråga efter favoritsak på apoteket.
En del av de många korta kapitlen känns igen från krönikorna, hur hon är fullkomligt skoningslös mot Göran, och favoriserar pappan, på ett sätt som ändå ter sig lite svårbegripligt, då han för en utomstående mest framstår som schablonbilden av den oansvarsfulle gamla mossiga mansrollen, och dessutom bufflig, burdus, en odräglig egoist, och så där tvångsmässigt skämtande på ett sätt som för de flesta blir outhärdligt. Att han är ett förvuxet barn blir ett understatement, och hur mycket dottern än gillar honom blir hon mest förbannad på honom.
Att en bok från Värmland språkligt är så präglad av stockholmsslang är kanske inte lika besvärande som att Hellquist skriver slarvigt och ogenomtänkt här och där – förvisso, hon tar med sig den där lite loja krönikestilen, men det finns inga ursäkter för att snåla med pronomen och inte klara av att skilja på ’var’ och ’vart’. Men att journalister gillar boken kan jag förstå: de tilltalas nog av hennes spontana tilltal, direktheten och det ohejdat personliga i uttrycket. Själv fascineras jag av hur hon så skickligt balanserar mellan en ytlig neuros och ett på något sätt ganska chosefritt avslöjande, i ett skrivande exakt mittemellan det hysteriska och det problemfria.
Det är förstås en charmig bok, även om jag som sagt tröttnar, och tycker att samma tema upprepas in absurdum. Allas uppväxt är unik, men somligas uppväxt är mer unik än andra, lyder den rimliga kontentan efter att ha vistats i denna djuriska skildring.