bernur

”Han var en av dessa författare som man bara behöver ha sett en mening av för att fatta att hela produktionen saknar värde.” Så elegant elakt summeras Paolo Coelhos författarskap av Staffan Vahlquist i den (o)roliga romanen Jag sköt Paolo Coelho. Ja – det råder en konsensus att den brasilianske charlatanfilosofen inte är mycket att hänga i den idiomatiska julgranen, och Vahlquist gör en hel del av denna uppfattning i sin debut som författare, som ges ut av det diskreta förlaget Ruin.

Det är befriande att ta del av något så sällsynt som en svensk författare som har ambitioner, som vågar skriva något som inte är omedelbart publikfriande eller lättsamt och lättsmält. Första delen är en filosofisk essä, med huvudpersonens resonemang klart påverkade av Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (även om han hellre bryter sina tankar med Hegel). Han vill förstå hur saker hänger ihop. Men den som vill undersöka vad en människa består av måste konfronteras med insikten att människan är den mest oåtkomliga av varelser: som man ropar får man svar …

Han är inte lycklig, och då provoceras han förstås storligen av Coelhos sockrade och lögnaktiga budskap, att det finns ”bekväma svar på svåra frågor”. Men det är först när han inser att M, hans vän, blivit duperad av dessa dumheter, att Coelho tagit sig skändliga friheter mellan hennes öron, som han börjar odla mordiska planer. Han ville bara väl, skulle ett försvarstal lyda – enligt Hegels definition, att det inte räcker med att göra det goda, utan vi måste också veta vad som är det goda, och då är det förstås bättre att göra sig av med en uppenbart dålig influens, så som Coelho utgör, med sitt skenbart harmlösa svammel. För huvudpersonen är besatt av att göra nytta, men det är ett begrepp som endast kan ges diffusa definitioner, något som ställer till med problem i hans yrkeskarriär, och får den att somna in totalt, efter att han verkat som lärare.  

Jo, den namnlöse berättaren är intellektuell, och som sådan lyder han förstås under diktatet jag velar, alltså finns jag: han prokrastrinerar. Energi och målmedvetenhet är egenskaper som han saknar, och som romanfigur känns han kanske överdrivet intetsägande. Men det är klart att Vahlquist vill diskutera saker med sin bok: hur vi ska leva det här livet, till exempel, när allt verkar handla om efemära saker, om att jaga det fulaste och det mest vulgära. Enda sättet att (över)leva verkar vara att passa in, anpassa sig, bli någon annan – något vettigt alternativ finns inte, menar Vahlquist: för då blir man en för udda existens (det var Pasolini som hävdade att det enda vår toleranta tid inte tål är någon som är annorlunda). Ord versus handling, alltså: huvudpersonen funderar också på om det inte hade varit lämpligare att skriva en artikel, men ack, det lästa blir läst med förströddhet att det knappast är lönt.  

Det är med precision Vahlquist har skrivit sin roman: här finns inget slarv med formuleringarna, bara en koncist berättad historia, väl avvägd mellan det humoristiska och det allvarliga, där uppsåtet ligger och dallrar i mitten. Nog för att det är lätt, nästan för lätt, att sympatisera med valet av offer, undrar jag ändå inte om det hade gett bättre effekt att utse lärjungen Agneta Sjödin som måltavla.