bernur

En sak som stör mig med romaner som så uppenbart gör intrång i en specifik genre, antingen det är deckaren eller som i fallet med Sarah Waters The Little Stranger, spökberättelsen, är att det finns så många konventioner som författaren måste förhålla sig till - vid varje avsteg från regler ristade i sten betraktas författaren som en klåpare, som inte vet bättre; därför blir romanen förutsägbar, och invaggad i en trygghet som den svårligen kan befria sig ifrån. Den deckarförfattare som vågar sig på nymodigheten att låta brottslingen löpa blir inte populär, för här ska allt ordna sig, och allt ska sluta med en lång utandning, annonserad i förväg tiotalet sidor innan romanen slutar. Då blir resultatet inget annat än klichéer, hur elegant de än paketeras, och hur förslaget de än maskeras av författaren (även om jag har förstått att många inte ens bryr sig om att dölja dessa obligatoriska förskräckligheter, utan på något resignerat sätt bara ger dem fritt spelrum). Och ändå: vari ligger det modiga i att än en gång läsa om något av Stig Dagerman? Vilka överraskningar kan ligga på lur där, och vad riskerar jag med det - - -