bernur

Antikvariatet är en kyrkogård, där böckerna och dess författare oftast vilar i frid, tills någon plockar upp dem ur en glömska som kan ha varat i årtioenden eller mer, men denna enstaka någon är ändå bara ett undantag - det kan dessutom lika gärna vara ett misstag, en felbedömning - och glömskan sluter sig om boken lika snabbt. Det är nästan alla böckers öde att hamna på den här kyrkogården - i bästa fall. Annars finns det ännu värre platser för ännu mer bortglömda böcker, de som antikvariathandlaren inte ens ids plocka upp ur den inlämnade påsen, utan med en diskret åtbörd och utan ceremonier förpassar till pappersinsamlingen. Det här är avskräckande, eller borde vara det. Ändå kommer det nya böcker hela tiden, när det är så få som överlever, så få som hittar läsare i framtiden (det enda som räknas), och det blir allt färre dessutom som överlever, för de nya böckerna proklamerar så högljutt sina krav på att få bli lästa, och det omedelbart, medan de gamla böckerna blir allt mer lågmälda, som om de börjar finna sig i sitt öde. Ack! Och så får jag frågan varför jag inte skriver en bok - - -