bernur

En bättre upplösning av bilden finns här

Ola Billgrens målning ”Interiör” (1971) är omslag till Karin Johannissons bok Melankoliska rum, och flera gånger när jag började läsa blev jag i stället fastnaglad vid den här bilden, som är lika kryptisk och svårtolkad som den är öppen och inbjudande.

En människa – för enkelhetens skull kan vi säga att det är en kvinna – ligger i en nästan demonstrativt obäddad säng. Att jag väljer att säga kvinna beror inte enbart på den emblematiska konventionen i konsten om kvinnan i sängen (jo, det finns några undantag, om man tänker på Francis Bacon och Lucien Freud). Den här kvinnan är inte naken – också det ett emblem – utan den enda hud som visas är vaderna och de något smutsiga fötterna.

Varför är det här omslaget till en bok om melankoli? En tjock klädnad, en morgonrock, i blått – melankolins färg är blå – och ett rött tyg, kanske ett lakan, täcker kvinnan. Hon ligger i en dubbelsäng, obäddad, på det ljusgröna överkastet. Men den blå färgen – Vermeer-blå – dominerar, tillsammans med det röda. Andra färger är matta, svaga, avklingande: till och med gardinerna, orange, är svaga, i förhållande till det intensiva och iögonfallande hos både det blå och det röda.

Tomheten. Ensam i sängen. En bild av det som i våra dagar heter ”att gå i väggen”, att vara utbränd, och som förr alltså hellre kallades sleen, ennui, leda, melankoli, eller något annat av de otaliga namnen för denna känsla av saknad. Det är en dubbelsäng. Någon saknas. I sin melankoliska roman Vaka natt (1999) skriver Malin Lindroth: ”Kvinnan ligger i sängen med ansiktet vänt ned i kudden. Sover? Kanske. Eller vänder sig bort för att slippa mig och rummet.” Det kunde vara kvinnan i målningen. Väggarna är kala: en illustration till letargin hos henne.

Utanför fönstret står en man orörlig, men det är ett långt avstånd till honom, en hel gårdsplan. En man med portfölj, som står där som om han väntade på bussen. Också en ensam man, knappast kvinnans man, han som har lämnat henne i sängen. Världen utanför angår henne inte; den är förfärande stum, ointressant.  

Men det oroande med bilden, det som gör den mer melankolisk än enbart hennes kroppsposition (jag tror inte att hon sover: dels är det för ljust i rummet, och så har hon på sig morgonrocken – jag tror att hon inte ids gå upp), är de försåtliga symbolerna som Billgren har planterat där. Det är detaljer att upptäcka en i taget, och tillsammans blir de illavarslande.

Först ser jag en legoask på fönsterbrädan. Om kvinnan är en moder, var är barnet? Då kan hon omöjligen sova, för det ser ut som morgon av ljuset att döma, och inget barn sover på morgonen. Förvisso: det kan vara en ännu oinslagen present till ett syskonbarn eller något, men då ser jag ett pappersplan nere vid mannens fotända. Var finns barnet? Är det dött: visar bilden snarare sorg än melankoli? Vid den öppna dörrens handtag har någon knutit ett rött band: rött som i STOPP! – men någon har inte respekterat detta, utan dörren är öppen –

ja, och denna någon är förstås vi, som tittar på målningen, vi som inte kan låta bli – vi som smygtittar på denna intima bild, denna förbjudna bild. Vad är det vi ser? Hon vänder sig ifrån oss, varför respekterar då inte vi hennes ovilja att vara oss till lags. Hon är fjärmad från oss, säger med hela sitt kroppsspråk att hon vill bli lämnad i fred. På golvet ser jag också något som kan vara en opackad resväska. Det blir ingen resa. Och så, mest fasansfullt av allt, och mest malplacerad: en tom plastpåse. Behållare som inte kommer att tas till bruk, dels resväskan som är obrukbar, och påsen som inte innehåller något alls.  

På golvet ligger något som ser ut som en trasig uppsättning kastanjetter: det säger mig ingenting. Den här bilden ger intryck av att när som helst kunna krackelera, gå i bitar, kanske gå sönder just så som kastanjetterna. Hela bilden utsäger att något inte stämmer. Den är ohygglig.