bernur

Det här är den fjärde av Nina Bouraouis romaner som översätts till svenska, som vanligt av Maria Björkman: den här gången heter den Innan männen, och är i kortaste laget. Och ändå - hennes skrivande är så koncentrerat, så förtätat, att det knappt går att föreställa sig hur hon skulle kunna bibehålla det starka intresset genom en längre text. Den förra, Mina onda tankar, gjorde visst väsen av sig, men det går ändå inte att säga att hon är någon slags bestseller-författare; förlaget, Elisabeth Grate, verkar dock inte bry sig, utan fortsätter ge ut böckerna - tack, säger jag.

Som vanligt skriver hon i monologform: den här gången är det en kille som för ordet, och han är ung, hans mamma är flygvärdinna och alltid i luften, i himlen, vad det verkar, och han bor ensam, trånar efter en kille som går i hans klass på skolan. Det är allt. Ingen intrig i övrigt, bara den malande, monotona monologtexten. Han vistas i ett limbo, mittemellan barndom och vuxendom, i en existenslös tillvaro. Kanske har han drabbats av depression: han lyssnar på Nick Drake, och Belle and Sebastian-låten "Get Me Away From Here I´m Dying" citeras av författaren.

Mamman, som inte finns, skulle kunna vara död - kanske är hon död, eller bara som död för honom. Det jag gillar mest med hur Bouraoui skriver, hennes fixering vid orden, gör sig påmint, också här. Hon skriver som i en kaskad, en fors av ord, och pojkens tillstånd blir övertygande skildrat, trovärdigt och tänkbart. Han kapslar in sig, "i en kropp av sten", som han säger eller skriver, och stenmetaforen återkommer, hur han jämför sig med en sten. För att bedöva ångesten berusar han sig med brass, poesi och drömmar om killar och deras kroppar. Mamman är fjärmad, avlägsen, bara borta: finns hon?  

Överdrifterna - ja, i en kort roman fungerar dessa bättre, blir inte lika påfrestande. Pojken Jérémies sorg väger hela ton, och han har stora ömhetsbehov. Bouraoui skriver på yrselns alfabet, hela tiden intill känsloutbrott som bara väntar på att detonera. Men pojken är förstummad till det yttre, en helt introvert karaktär. Han skriver eller säger med fullt sanningsanspråk: "jag har ett minne av barndomen men jag har inget minne av att jag var barn". Att vara ung är att vara oändligt gammal, det vet Bouraoui, att det inte bara är något som man känner, utan att det är så: det är tiden som obarmhärtigt rusar i ådrorna, och allt är ett enda högljutt carpe diem, ett imperativt 'skynda'.   

Bouraoui hinner inte med mycket i den här korta romanen, men hon levererar ändå en kort teori om åtrån, hur den kan fungera som ett skydd mot världen, som en flykt. Ja, är inte allt agerande ett sätt att fly? Vi gör våra val, bestämmer oss för det ena och utesluter det andra. Paradoxen är väl att vi på samma gång som vi gör avsteget och flyr bort också får tillbaka livet, blir mer delaktiga i det. Hon skriver tankeböcker på ett ovanligt sätt, vågar ha åsikter, vågar tycka någonting. Hon skriver också vackert om läsningen av poesi, den där övernaturliga och förvånande känslan av att det lästa så självklart handlar om en själv, en tröskel som passeras när man upptäcker att det är skrivet direkt till dig själv - ungefär samma omedelbarhet finns i hennes egna skrivande.  

En så kallat kvinnlig författare skriver om en man, eller med en manlig huvudperson, och hur bra blir det? Vi är ändå människor, och en riktigt bra författare är alltid androgyn, och Nina Bouraoui är en riktigt bra författare. Jag vet inte om hennes avsikt är att få läsarens hjärta att slå hårdare eller att få det att stanna, men vad som än är hennes projekt så är det lyckosamt.