I skuggan av cypresser, Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi
Arnold Böcklin, "Der Toteninsel"
Ack, utan smärta
kan människan ej skåda himlens skönhet.
Ugo Foscolo, ”Gratierna”.
På samma sätt som det har blivit en kliché att tala om svårigheten att översätta poesi, har det blivit en kliché att utnämna just Ingvar Björkesson till landets förnämsta översättare av poesi: och jag kan inte invända mot dennes översättningar av exempelvis Dante, Petrarca, Vergilius, Baudelaire, Pindaros, och många fler. Han har också översatt dikter av de italienska romantikerna Ugo Foscolo och Giacomo Leopardi, i Alastor Press bok I skuggan av cypresser. Som omslagsillustration har valts Böcklins mest kända målning, den ödesmättade ”Der Toteninsel”, vilket är passande på något sätt, då titeln är hämtad från inledningsraden i Foscolos dikt ”Om gravar”.
Annars är det väl Leopardi som torde vara det mest bekanta namnet: han har översatts tidigare till svenska, och han tillhörde också en av de få författare som Vilhelm Ekelunds stränga läsaröga kunde godkänna, och det är lätt att föreställa sig dessa två ärkepessimister skrocka tillsammans. Men Foscolo är också något av en dysterkvist: även hos honom finns åtskilligt av vantrivsel hos den samtida kulturen, vilket bland annat åskådliggörs av flertaliga referenser till grekisk mytologi (här är Björkessons kommentardel till stor hjälp, även om han inte upplyser om den eoliska harpan, att det inte bara är en geografisk markör).
Anders Cullhed har skrivit ett fint förord till denna bok. Och så Björkessons översättningar, som återigen gör ett så övertygande intryck. Men vad är det då som får hans översättningar att kännas så gedigna? Helt enkelt tack vare hans svenska språkkänsla: hans svenska är alltid klar och tydlig, aldrig tillkämpad eller krystad. Han hittar ständigt fram till ett idiom som är precist, som kan sägas motsvara ett autentiskt sätt att uttrycka sig på.
Så, Foscolo är dyster, men Leopardi tar på något sätt priset (”blott av tårar må ditt öga glänsa”, lyder en av hans bittra syllogismer). För pessimisten spelar inget någon som helst roll; världen kommer ändå bara att ösa sitt förakt över oss. Båda dessa romantiker var främlingar: de hörde inte hemma i sin egen tid, i någon tid alls, och kunde inte heller hoppas på någon framtid. Leopardis bitterhet antar större dimensioner, kanske. I varje rad tar han avsked: allt hos honom är minne, ett allt har redan hänt – han kan bara skriva i retrospektiv. Men det hindrar honom inte från att understundom vara chockerande rättfram.
o ni kära
syner som gladde ögat medan ännu
jag levde okunnig om gudars vilja
och erinnyer; inget vänt naturens
skådespel ler nu mot förtvivlat hjärta.
Giacomo Leopardi, ”Sapfos sista sång”.
åh, älska denna tavlan. den hänger på muset här i stan, har stirrat på den härmdagen och även förra året. har även vykortet hemma i fönstret. its got somethin..
Ja, Björkeson är fantastisk. Jag begriper inte hur man kan översätta så många olika diktare från olika tider och med olika språk som Homeros, Vergilius, Dante, Baudelaire och Leopardi. Precis som du skriver har han en fingertoppskänsla för det svenska språket. Jag har läst Homeros i original och häpnar över Björkesons översättning. När hans Homeros-översättningar kom var det många av mina vänner som tog Erland Lagerlöf i försvar, men han har inte en chans vid jämförelse! Lagerlöfs rytm är stolpig och ordförrådet begränsat (det mesta är "frejdigt").
Jag vet att Pindaros-översättningen mötte en del kritik - och jag har för lite kunskap för att yttra mig, men av det jag har läst och satt mig in i kan jag bara tacka och buga. Jag gläder mig åt att vårt lilla språk har en sådan förnämlig översättare.