Hyresgästen
Polanski är ganska konventionell när han filmar romaner, så som han till punkt och pricka följde både Ira Levins Rosemary´s Baby och Thomas Hardys Tess of the d`Urbervilles: vad han då gör när han filmatiserar Topors Hyresgästen är att förhålla sig ännu trognare förlagan. Ja, det är en i stort sett bokstavstrogen överföring. Vad han tillför är dock en riktigt otäck scen där Trelkovsky ser någon på toaletten över gården, och det visar sig vara han själv. Och så hur grannarna har picknick på taket när han ska imitera Simones självmord. Filmen påminner ganska mycket om just Rosemary´s Baby, med grannarna som eventuellt sammansvärjer mot honom, men ännu mer förstås om det psykiska sammanbrottet i Repulsion, hans ännu bättre, kanske bästa film. Det är också lite tråkigt att Orson Welles hann först och på 60-talet gjorde en hygglig men tyvärr lite avmätt filmatisering av Processen, med Anthony Perkins som K., för här visar Polanski att han har – hade – potentialen att göra Kafka större rättvisa. Kanske hans film är mer kafkaesk än Topors roman.
En favoritscen från filmen. Trelkovsky (spelad av regissören själv) blänger surt på ett litet barn, och sedan går han dit och ger barnet en smäll.