bernur

”Redan ett sorgligt slut fördunklar ofta minnet av lyckan. För att lyckan bara räknas när den är evig? För att det som ändar i sorg måste ha burit sorgen i sig, bara att man inte varit medveten om det? Men ur kan man vara omedveten om sorg?”

Vi läste Bernhard Schlinks Högläsaren i en bokcirkel i slutet av 90-talet, och jag minns att meningarna var ovanligt delade: däremot minns jag inte mycket av det som sades då, bara att jag måste ha tillhört förespråkarna, då jag hade läst boken tidigare, och i bokhyllan står mitt exemplar kvar. Med anledning av filmatiseringen som The Reader läser jag om boken – det dröjde månader innan jag fattade att det var en film av just den här boken, för jag tar inte del av vad som försiggår i den allt mer oangelägna filmvärlden.

Schlink leker friskt och uppfriskande med autenticiteten i sin roman, bland annat genom att behålla en protokollartad stil, när han låter den äldre mannen skapa distans till skeendet. Det är också en bok i tre delar, något som jag inte minns: först en relativt traditionell roman, med kärlekshistorian, och så rättegången, som mer liknar en essä i filosofi eller juridik, och så en kortare sista del som återigen liknar romanen mest.

Men realism i romanen är en vansklig företeelse, kanske i synnerhet i en roman med så uppenbara kopplingar till litteraturen. Passionen i sig har givna förebilder. En skillnad mellan romanen och den filmatisering som alltför mycket betonar det romantiska, är ändå att i romanen är alla andra figurer förutom Hanna anonymiserade, nästan utraderade ur pojkens medvetande, som om andra människor inte betyder någonting alls för honom; därmed blir romanen mer romantisk än filmen, men romantisk på ett annat sätt, genom att ge emfas åt begreppet att two can be complete without the rest of the world. De skapar en kokong, en egen värld, en livslång besatthet och ett livslångt beroende, där triumfatorn visar sig vara förloraren, och mannen förblir hämmad, sluten.

Deras förhållande är obegripligt för andra, hemligt, skamligt – men bara en del av de skamligheter som boken tar upp: för det är en roman om en tredelad skam. De andra ämnena: hennes förflutna som lägervakt och hennes analfabetism är båda två stigmata som hon måste bära, och båda är ohyggliga hemligheter – för den som avslöjas som före detta nazist finns ingen förståelse eller förlåtelse, och likaså analfabeten är stämplad, och att det blir med dumheten som epitetet är bara början. På ett sätt är det svårsmält att båda hemligheterna ska rymmas i samma människa – det blir för mycket av litterär konstruktion. Men ändå inte, för det blir trovärdigt på ett annat plan – det extraordinära finns också. Till det konstruerade hör också den rigida intrigen, som är hårt styrd: men verkligheten är ibland svår att förlika sig med, eller acceptera. Allt eller vad som helst är bättre än tystnad, bättre än försummelse.   

Bokens huvudämne må se enkelt och nästan banalt ut, som en självklarhet, när man presenterar det: hur kan en ond (god) människa vara god (ond)? Det är ett etiskt dilemma; det är olösligt. Livet är oftast en omöjlig ekvation. Tyvärr är Hanna för lite av litterär konstruktion: hon är allt för typisk, det räcker med att läsa Ludvig Igras bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet för att förstå hur banal och nära människan ondskan är. Skuld är en komplex fråga, som inte ens domstolen kan besvara eller lösa – Schlink nämner ”domslutet som den groteskaste av förenklingar”.

Schlinks mest lyckade drag är att undvika att göra Hanna överdeterminerad i första delen, för att vi som läsare ska känna oss smarta: hon är tillräckligt belastad av sina hemligheter, och kanske även de två förborgade orsakerna till skammen – lägervaktstiden och analfabetismen – motiverar hennes kärlekshistoria med den femtonårige pojken.