bernur

Vitt: som i ljus, och ljust är omslaget till Gunilla Witts diktsamling Halvvägs nerför Vasagatan – ett överexponerat foto av en dansare (Witt är koreograf, det här är hennes andra diktsamling), och det slår mig hur sällsynta dessa överdrivet ljusa, söndrigt ljusa bilder har blivit, med digitalkamerornas benägenhet att korrigera alla medvetna eller omedvetna mörkrumsmisstag. I dikterna finns den här förmågan hos poeten att hitta fram till benådade ögonblick; överexponerade tillfällen, bilder utskurna ur existensen eller livet eller vad man vill kalla det.  

Det är sex olika delar som utgör samlingen, och deras titlar får mig att associera till förvrängda visor, sånger, ramsor – det är ”Gud som haver barnen kär”, ”Den första gång jag såg dig”, men också ”Du, Karin”, vilket är ett av de arketypiska namnen i de medeltida balladerna, men här åsyftas snarare Karin Boye – och dessa bekanta sångtitlar förvrängs, utsätts för en slags semantisk förskjutning, på gränsen till travestin. Annars är det befriande fritt från litterära referenser, förutom Boye nämns också Jane Eyre, men det är i stort sett allt.

I första sviten dikter finns en otroligt träffande serie dikter om saknad, om sorg, som skildras med självklarhet och ackuratess: ”Det finns en sådan sorg att hjärtat stannar. Den stora visaren pekar på dig. Den lilla visaren pekar på dig.” Ja, exakt så är det: tiden själv blir delaktig, och inför döden blir all vädjan patetisk, för vad bryr sig döden om vår längtan?

Witt skriver så oerhört, så direkt, så drabbande. Hon har ett tilltal, en röst som inte (s)viker, som håller sig stadig, som behåller den här stabiliteten genom hela samlingen: här är det onödiga bortrensat. Den här rösten nuddar aggressiviteten, närmar sig det bitska, vilket kan få en läsare att tänka på Kristina Lugn, i en anaforisk dikt – åtta stycken ”Jag vill att du …” – som dock är mindre panisk, med en mindre artikulerad fasa: vilket ändå bara är en annan slags fasa, inte mindre fasansfull, bara mer anad, mer dold. Förvisso finns här en desperationens humor, men sammanbrottet är ingen ytlig neuros, utan en högst påtaglig fara, en realitet som man inte leker med.

Det är också kroppsligt skrivet, på gränsen till det genanta (jag rodnar en gång, nästan två gånger): det är också ärligt. Och med fantasi, där det oväntade uppvaktas, och bemöter uppvaktningen, responderar. Men mest skriver Witt om livet, vad det innehåller, vad det kunde ha innehållit, och vad det aldrig kommer att innehålla. Hon vet att den viktigaste egenskapen för en poet är inlevelsen: en hudlös, nästan gränslös närvaro i något annat, eller någon annan. Det är dikter som vänder sig direkt mot livet, som har ytterst angelägna saker att säga om väsentligheter.

Det är också vackert: ”Du var nästan sju. Du låg i min säng och andades. Dina fotsulor vandrade drömlikt uppför min rygg. Mina förluster hade jag slagit in i guldpapper och ditt namn stod skrivet på paketen. Jag ville ge dig andra gåvor, men viljan växer i skogen dit inga stigar når.”