Grönska träd och träd som ser, Helga Krook
Att det är naturen och poesin i år, det har framgått i flera av årets diktsamlingar, men även i temat för Nässjö poesifestival. Helga Krook har som titel för sin fjärde diktsamling valt en diktrad: Grönska träd och träd som ser, vilket för övrigt nästan ser ut som en rad ur Ann Jäderlunds 90-talsböcker. Dock med tillägget att Krook är en självständig poet: jag minns debuten Bildvägg från 1997 som en spännande, ovanlig bok, och något liknande kan sägas om denna.
Spännande och ovanligt är också omslaget: en ritad karta, med några gator och platser lokaliserade, men där Elbe rinner längs Central Park, och Berlins Tiergartenstrasse är ett stenkast bort, liksom Björns trädgård. Dessa platser återfinns i några av dikterna, utgör skådeplats, utgångspunkt och förutsättning för ganska skilda ämnen, sammanhållna av färgen grön och grönskan och det gröna, som är dikternas ledmotiv och refräng: ”grön är människans kropp”, skriver hon, och jag instämmer.
I dikten ”Epipsychidion” skriver Shelley om sitt eget gröna hjärta, och det kunde gälla även för Rilke, och det är ett citat från Rilke som bildar ingång till ett av bokens partier – det är ur dikten ”Todeserfahrung”, men inte hela strofen: ”Doch als du gingst, da brach in diese Bühne / ein Streifen Wirklichkeit durch jenen Spalt, / durch den du hingingst: Grün wirklicher Grüne, / wirklicher Sonnenschein, wirklicher Wald.” En overklig skönhet: en av Rilkes många sorgesånger, där han beklagar hur döden får oss att imitera och leka liv och levande, men alltid med ängslan. Krooks dikter är inte lika tydligt utpekande mot döden, inte lika ohyggliga. Förresten har hon en gång översatt Rilkes Brev till en ung poet, en bok som tyvärr är svår att hitta, men i gengäld desto lättare att läsa med glädje.
Tyskan finns i språket och i några geografiska anvisningar, som ”Tiergartenstrasse 4”, som var nazisternas högkvarter för eutanasiprogrammet av psykiskt sjuka och handikappade. Men tyskan finns även med i några diskreta hänvisningar till Celans dikt ”Todesfuge”, i dikten ”Mandelparken”: Krook väljer ofta olika stadsparker som utgångsläge för sina dikter, dessa dubbla miljöer av stad och natur. Där finns även rum för Trotzigs Dykungens dotter.
Det är med en uttunnad röst Krook skriver sina dikter, en röst som får allt färre ord att tillgå, en svag röst. En röst som är sprödhetens röst; ett lugn som sprider sig i dikterna, ett lugn bortom det obestämbara – ingen vek röst, bara svag (att vara svag är inte att vara vek). Hon använder poesin som ett sätt att hålla ihop tillvaron, få den hopsatt. Den gröna färgen är som sagt det frekventa inslaget, det som upprepas och tätar ihop de olika dikterna, som skapar sambandet mellan dem. Men också en svårförklarlig sorgsenhet, ett stilla konstaterande om ”tankarnas insida / smärtans innersta sida”.