Gloria, Sara Shamloo
Idolen
Idoldyrkan: men vad vet jag om det? Om idoldyrkan handlar Sara Shamloos första bok Gloria, en typisk Modernistabok. Det börjar med ett motto från Mare Kandre, och vad kan gå fel efter det? Mare Kandre: en idol. Sara Shamloo väckte uppmärksamhet redan för fem år sedan när hon i egenskap av ledamot i Unga synskadade krävde att porrfilm skulle syntolkas. Hennes bok handlar om en ung flicka som är besatt av en av medlemmarna i ett (pojk?)band, och hur denna till en början oskyldiga (platoniska) förälskelse får skrämmande proportioner, och hon mister sin syn.
Hela texten präglas av slow motion, som om allt vore en dröm: och det är väl också det som huvudpersonen har hamnat i, en overklig bubbla, en fantasi, där hon söker något som gör den grå världen färgstarkare. En osund fixering ersätter sanningen, för innerst inne vet förstås alla som faller offer för idoldyrkan att målet för deras begär är oåtkomligt. Att existera blir för henne ett stort bekräftelsebehov: att hon vill bli sedd, att hon måste bli sedd; är det då priset, eller straffet – att bli blind?
Insprängt i berättelsen finns en manlig medhjälpare till bandet, kanske livvakt eller något, och han håller en lång monolog, som borde stämma till insikt, när han hånar fansen, och avslutar med den självklara slutsatsen: ”Den uppmärksamhet jag gett er nu, är mer än de någonsin kommer ge er!” Ändå är det långt ifrån något unikt med den typ av idolisering som den här unga flickan ger exempel på, och Shamloo skildrar hela hennes besatthet närgående, intensivt, utan att håna eller komma med eftertankens fördömande pekpinnar. Texten pendlar drömmen och fantasin, och leker med föreställningar om vad som är inbillning och önsketänkande.
Världen är inte gjord för sådana som hennes huvudperson: världen är för trång, för intetsägande, för otillräcklig. I skolan går hon rakt in i ett utanförskap med klasskamrater som ges namnet de ”obegripliga”. Hon griper sista chansen innan vuxenvärlden kommer med sina stränga krav på ansvar och allvar. Den riktiga världens intrång kommer när hon träffar en kille som finns i verkligheten, som ska konkurrera med idolen – idealbilden.
Samtidigt som det är lätt att avfärda just den här typen av idoldyrkan (men pojkbanden är väl en passerad företeelse?) blir vi påminda inte minst nu när Michael Jackson dog att det är många som frivilligt korsar gränsen till den otillåtna hängivenheten när de förhåller sig till musik, att den kritiska distansen inte har mycket att sätta emot ljuvheten i att helt låta sitt jag försvinna.