Gertrud
”Kærligheden har hugget sin klo i meg”. Carl Th Dreyers legendariskt långsamma filmatisering av Söderbergs Gertrud: en version filtrerad av sömnen, av drömmen, med Nina Pens Rode som en Gertrud med lithium-röst. Filmen är omtalad och förtalad, men när man ser den förstår man inte vad som orsakade rabaldret. Tvärtom sitt rykte om att vara en tråkig film blir replikerna skärpta och vassare av hur Dreyer förstärker det teatraliska, och gör skådespelarna till marionetter som bara undantagsvis ser varandra i ögonen – han betonar avstånden, allt som också finns i pjästexten. Men i filmen blir replikerna statiska, helt livlösa, och det skapar en oanad stämning, där förtvivlan alltid har övertaget: koncentrationen riktas obönhörligt mot replikerna, mot orden som blir ännu mer framträdande när de framställs så drömartat, och det sorgesamma i pjäsen intensifieras. Gertrud har orimliga krav på mannen och på kärleken, och straffar sin man för andras försummelser: ingen talar hennes språk - mest är det ändå en film om hennes stora och magnifika melankoli, där hela hennes uppenbarelse, hela det avmätta minspelet ger intryck av denna melankoli. Den avslutande epilogen – 30-40 år senare – är ett chockerande inslag, och inte helt lyckat, om inte för att ytterligare betona att Gertrud är huvudpersonen, och inte den perifera strebern Kanning, vars ihåliga rop efter henne inte tillåts bli sista ordet.
När BFI hade sin senaste omröstning om historiens bästa film var det ändå tre av de tillfrågade kritikerna och en av regissörerna som hade Dreyers Gertrud på sin lista.