Fullmåne och lilla Frieda
Fullmåne och lilla Frieda
En kylig liten kväll krympt till ett hundskall och en hinks skramlande
Och du lyssnar.
Ett spindelnät, darrande inför daggens beröring.
Spannen lyftad, stilla och tårfylld - spegel
Som utmanar en första stjärna till en skälvning.
Korna går hem på stigen där, cirklar häckarna med sina ringlar av andedräkt –
En mörk blodflod, många stenblock,
Balanserar ospilld mjölk.
“Månen!” ropar du plötsligt, “Månen! Månen!”
Månen har klivit tillbaka, som en konstnär som förbluffad spanar på ett verk
Som förbluffat pekar på honom.
Ted Hughes, från Wodwo (1967), övers B.K. 27/7 2009
Just det! Mycket bra. Du har något där (utan att kolla något original, men med hyfsad läserfarenhet).
Me likes.
Tack! Men allt är ju Hughes förtjänst, han är otroligt bra. Dikten finns bland annat här:
http://www.jeanettewinterson.com/poetry.asp
Ja, tokigt bra, så man blir lite darrhänt. Och sinnena arbetar i varje bild.
(Och Winterson är också så bra.)
Gott.
Hughes får mig alltid att tänka på Harry Martinson. Och Tranströmer.