Florence and the Machine
Florence and the Machine: Florence Welch med den nästan enerverande rösten, som det inte går att bli klok på, och så musiken som spretar och vill så mycket. ”Kiss With A Fist” kan man väl bara bli provocerad av om man lyssnar på texten bokstavligt, men den verkar vara skriven i Monty Pythons anda – då finns det betydligt större anledning att se det farliga i texter som The Crystals ”He Hit Me (It Felt Like A Kiss)” och Pretenders ”977” (”He hit me with his belt but his tears were all I felt”). Samtidigt som hon lyckas skapa ganska originell musik och spännande toner måste jag säga att jag hinner tröttna på detta innan skivan ens är slut, för att allt känns så sökt och utstuderat, och konstigt på ett ansträngt sätt, som någon som verkligen är angelägen om att ge ett excentriskt intryck. Jo då, ett par av låtarna på den första hälften av skivan är hyggliga, men märkligt nog blir effekten av alla ansträngningar att (nästan) allt känns utslätat och ordinärt. Texterna är oftast också så där typiskt skruvade och weird på ett tafatt sätt, med undantag för "Howl".
Golvad