bernur

Do you know me like I know you?

En missriktad projektil

I DN skriver Maria Sveland och Katarina Wennstam om von Triers film Antichrist, och utger sig vara de första att genomskåda att den är kvinnofientlig, och inte bara det: de är också först att genomskåda den manliga konstnärsmyten. Oj, jag trodde att de senaste åren knappt har handlat om annat än att skjuta det manliga geniet i sank. Men, så blir det när en tolkning låter allt handla om kön. Ja: det är något oerhört, en mor som väljer sin man före sitt barn, som torterar det, och som är psykotisk - ja, men allt detta finns också, om än i undantagens värld, men det viktigaste är hur konstnären går till väga för att skildra detta, om åskådaren är beredd att följa honom dit. Och man kan beskylla von Trier för mycket, men framför allt gör han ett kvinnoporträtt som är på riktigt - och detsamma måste också sägas om Strindberg, som de givetvis hittar anledning att nämna i sin artikel - men Julie är minst av allt ett offer i pjäsen, det är ju hon som är hjälten, medan Jean är en mes; eftersom det är fiktion - ingen vettig människa hittar ett uns av goda sidor hos Jean, medan Julie är den som vinner i deras kamp, och förmodligen var det Strindbergs avsikt hela tiden, att identifiera sig med kvinnan. Självfallet är Antichrist oerhört provocerande: menar von Trier att kvinnlig sexualitet inte får finnas? Att den är häxeri, att den kommer från Satan? Nä, filmens kvinnliga huvudperson är ett extremt undantag: en rationell människa kan inte se att hon finns överallt. Så: nu har von Trier fått sin reaktion, filmen är nästan lika omdebatterad som Breaking the Waves, men troligen lär han, hur mycket han än försöker, aldrig få samma skandalstämpel som efter Idioterna, hur mycket belackarna än försöker att - äsch - - -

Verfremdung! Charlotte och Lars diskuterar misogyni (ser han förresten inte mer och mer ut som Brecht?) 

---

När jag nyligen läste Carl-Johan Malmbergs essäbok M saknade jag en diskussion om just von Trier: det kändes så flagrant, som om han undvek honom, och jag ville ha hans åsikt - nu ser jag att hans recension av filmen var mycket positiv, medan han inte alls gillade de tidigare filmerna, vilket så klart förklarar avsaknaden av von Trier i boken.

Är inte grejen med von Trier att det man borde anklaga honom för är att han använder sig av klichéer och floskler snarare än det Sveland/Wennstam anklagar honom för? För mig framstår han som en sorts filmens Odd Nerdrum.

Disclaimer: jag har inte sett Antichrist och min åsikt är därför värd 0 kr.

Nej, dom kommer inte särskilt långt med det inlägget. Flegmatiskt och ogenomtänkt. Jag ser Antichrist snarare som ett makabert porträtt av de klassiska sociala och konstnärliga klichéerna och normerna kring könen, och hur dom låser oss i ständiga upprepningar. Det känns som att deras tolkning är alldeles för låst i själva handlingen och slutet, och stängd för en mer finstämd tolkning av bildspråket och själva diskussionsmaterialet i filmen. Dessutom bör man nog ta von Triers förhållande till sitt skapande i akt: han är extremt självkritisk och självhatande (uppenbarligen) och jag tror att han vill visa de mindre smickrande sidorna av sig själv i sina filmer, ett slags bikt, för att ge omgivningen ärlighet istället för polityr.

Det problematiska med Antichrist är att von Trier redan i prologen signalerar att han inte arbetar i en realistisk tradition: hela filmen är drömsk, med orealistiska inslag, som vetter åt det löjeväckande, eller åtminstone överdrivna. Så har han, liksom i Dogville, delat in filmen i KAPITEL, vilket i sig är att distansera sig från realism, och i stället berätta för åskådarna att det handlar om fiktion.
Prologen är svartvit - i slow motion - med tonsatt klassisk musik (Händel) & allt detta är ett så långt avsteg från Dogma ´95 man kan komma, om man också betänker närbilder av den erigerade ... manliga grejen ... vilket är tabu på film: förutom Philip Zandén i Skyddsängeln och Bruce Willis i Color of Night har det inte setts, och givetvis har von Trier använt porrfilmsskådespelare - återigen ett sätt att distansera sig från publiken, påminna om att det inte är på riktigt.