bernur

Den har både en hopplös titel och ett hopplöst omslag, Ulrika Nielsens nya bok: En bok av kött och ord, men den som ger sig på äventyret att trotsa dessa hinder – eller tycker att det är inbilskt eller bara befängt att bry sig om dylikt – har en del att hämta i den här boken, som ges ut parallellt av h:ströms i Sverige (Umeå) och Shildts i Finland. För sitt danskklingande namn till trots är författaren född i Finland, men boende i Sverige. Och ska man läsa en finländsk eller finlandssvensk bok detta märkesår, kan det lika gärna eller hellre vara denna.

Boken består av fem kortare texter som pendlar lägen mellan essän, självbiografin, det prosalyriska – texter som på något sätt skyr fiktionen, som ibland är självrefererande och diskuterar skrivandet, som i en poetik, som också behandlar begäret, och kopplar begäret till skrivandet. Att ett citat från Hélène Cixous inleder – ett snyggt citat: ”- mitt jag är fritt. Är ämnet för min dårskap, min oro, min svindel” – är inte förvånande, för till viss del kan sägas att Nielsen skriver i dialog med Cixous, och avslutningsvis upplyser författaren att hon har använt sig av tolv författares verk, och att citat eller anspelningar från dessa finns insmugna i texten (endast undantagsvis, som i fallet Imre Kertész, namngivna och identifierade); denna intertextuella teknik kan erinra om Fabian Kastners upptåg i Oneirine, även om han gick ett eller några steg längre.

Så, det är en lite annorlunda, lite vågad bok. Texterna tar oftast formen av monologen, en malande röst som tillåts svämma över (vattenliknelserna får mig att tänka på Clarice Lispector, liksom de sju alternativa titlarna till den sista texten, men Lispector är värre, för hon har tretton titlar redo åt Stjärnans ögonblick): idealet är att nå ögonblicket ”innan det [det skrivna] stelnar”, hitta fram till själva skapelseögonblicket. Här finns en förälskelse, eller förtjusning, i språket, som aldrig blir sentimental eller gullig och inställsam: boken blir mer av en beskrivning av en kamp, hur hon kämpar med språket, med orden (”det finns förresten inget vackert som inte också har något fult i sig”, skriver hon sanningsenligt). Den bibliska allusionen i titeln kan ses i vad som på något sätt liknar en skapelseberättelse, och köttet blev ord, att hon också lite diskret skriver i födslometaforer, att det handlar om att föda texten, i Cixous berömda anda. Men man kan också säga, med en parafras på Lacan, att det hon skriver är aldrig det hon vill skriva.

Det är sinnligt, Nielsens begär till språket, till orden, som också illustreras av en förundran inför tillvaron, inför vad tillvaron har att erbjuda. Hon skriver maniskt, och texten kan förefalla ge intryck av en översvämning, men hon parerar med fin humor – så kan hon till exempel jämföra sina böcker med bullar, en metafor som en annan finlandssvensk författare, Edith Södergran, beskrev lekfullt och vackert i dikten ”Förhoppning”.

Ja, om själva skrivandet i sig: om skapandet – hur kan det se ut just så här, när det också skulle kunna se ut på ett helt annat sätt? Både en banal och ytterst komplicerad – egentligen omöjlig – fråga, och som läsare går det aldrig att gå in i texten och ändra, hur mycket man än vill (ibland – sällan i den här boken). Den fåfänga önskan om det annorlunda, lyder ett av de angelägna ämnena som Nielsen tar upp i sin bok. Jag uppskattar hennes ärliga uppsåt, den totala och fullständiga uppriktigheten som har dikterat hennes skrivande.

För henne är orden utb(r)ytbara: ett material, en form att skapa och återskapa, och ur detta omöjliga material låter hon en värld träda fram, och hon gör det med en ganska fin närvarokänsla. Hon skriver på allvar: som om språket verkligen var viktigt, viktigare, viktigast (till och med viktigare än skor, antyder hon). Det är ett prövande skrivsätt, (ut)forskande, expansivt rör det sig utåt, kommunicerande – det är en bok som jag har sett några gånger och vägrat befatta mig med, på grund av omslaget och titeln, men jag hade fel. Ett av hennes anspråk lyder: ”att skriva något som knappt är litteratur ens”.