bernur

När jag tar del av alla dessa bloggare som stänger sin verksamhet på grund av otrevliga kommentarer minns jag de enda påhopp jag själv har fått: en handfull, och alla har sett likadana ut ("Du är dum", "Du är en snobb", "Du har fel"), alltså sådant som jag inte har hört sedan jag lämnade lågstadiet. Men jag har förstått att det finns otaliga människor som skriver identiska saker, hur många gånger som helst, på dessa oskyldiga bloggares sidor. Då kan jag sakna den stiligare elakhet som Virginia Woolf ger exempel på när hon skriver om sin närgångna halvbror George Duckworth:
"Det är sant att han var osedvanligt dumt i huvudet. [...] Hans små bruna ögon såg ständigt ut att försöka genomtränga någonting som översteg deras förmåga. Men när man jämför dem med grisögon, så anspelar man inte bara på deras enfald eller glupskhet - jag har hört berättas att George hade rykte om sig att vara den glupskaste mannen i Londons balsalar - utan på något envetet och halsstarrigt i uttrycket som om grisen bökade efter tryffel med trynet och skulle lyckas gräva upp det genom pur idoghet. [...] Han levde i det tjockaste emotionella töcken, och allteftersom hans passioner blev starkare och hans lustar våldsammare - han levde, försäkrade Jack Hills, i total avhållsamhet till sitt giftermål [en villfarelse Woolf tar oss ur med textens sista mening] - kände man sig som en olycklig liten spigg instängd i samma bassäng som en otymplig, bråkig val. [...] Georges själsliv var lika simmigt och ångande som en gryta irländsk fårstuvning."
("Hyde Park Gate 22", Ögonblick av liv.)
Ja, är det så konstigt att man någon gång längtar efter nyansering, efter klokare argument - - -