bernur

Ibland tror jag att musikrecensenterna mest gillar band som de lättast kan hitta referenser till: sålunda har de ägnat de senaste åren åt att hylla och hajpa allt som på något sätt kan härledas antingen till Joy Division (The Editors, White Lies, Bloc Party, The Killers, Interpol) eller Kate Bush (Joanna Newsom, Bat for Lashes, Lily Allen, Florence and the Machine). Och så kommer La Roux och sätter myror i huvudet på dessa arma recensenter, som givetvis inte ens har hört (talas om) Blancmange, som torde vara deras största inspirationskälla, möjligen med undantag för The Knife - fast då har de lyssnat mer på "Deep Cuts" än på den mer skogstokiga senare versionen av bandet. Jo, jag tycker det här är ganska underbart: speciellt i början, de fyra första låtarna, med de tre singlarna. Kanske ändå stalkerhymnen "Tigerlily" är alla bäst, därför att sångerskan Elly Jackson där är ännu kaxigare, ännu modigare textmässigt och så är det förstås uppenbart en devot hyllning till Michael Jacksons "Thriller" att låta en anonym spökröst imitera Vincent Prices tal? Men det blir lite tjatigt ändå, och så vet jag inte heller om jag kommer att avguda hennes röst eller om det är något jag tröttnar på i längden - den känns ganska begränsad. Men jag gillar melodierna i låtarna, hur de pumpar in sitt självförtroende, hur de skriver musik som om inget spelar någon roll förutom att upptäcka hur förbluffande bra det blir, som om det skedde utan avsikt, utan intention. Då kan jag rentav smälta 80-talsnostalgin.