bernur

”Verklig ångest är att veta att ens tankar ljuger fast man själv är sann.”

Att de två förnämsta stilistena i den svenska prosan endast mäktade med fyra romaner vardera är kanske en beklagansvärd tillfällighet: samtidigt kan stilen både fungera som en oerhörd tillgång och utgöra ett hinder för läsaren, som kan tyckas stöta på patrull inför det som är nästan för perfekt skrivet – åtminstone kan fallet vara så när man läser Hjalmar Söderberg, så som Elise Karlsson nyligen redovisade angående Doktor Glas, att han är – som Stig Larsson skulle ha sagt – fånge i sin för stiliga stil.

Men Stig Dagerman – det tar emot att tala om brist när det handlar om en författare som är så slösande i sitt skrivande, som är så rik i sitt språk. Alla hans fyra romaner är mästerverk, på skilda sätt, och även om det kan kännas overkligt att han skulle ha haft ännu mer att komma med (han var endast i tjugofemårsåldern då den sista romanen var avklarad), visar romanfragmentet Tusen år hos Gud mot ytterligare en dimension i hans skrivande.

Av de fyra romanerna har jag mest sällan läst Bränt barn, även om jag har förstått att den hos somliga anses vara hans bästa (det kan sägas om vilken som helst av de fyra: alla är bäst, på sitt sätt). Nu råkar jag läsa om den, och tycker att den är exakt så jobbig som jag mindes den, men också exakt så bra, så unikt bra, som endast Dagerman kan skriva. Och jag förstår inte varför det skulle vara orättvist att mäta nutida författare mot detta: varför inte fler klarar av att skriva på den här nivån, varför inte fler strävar lika högt som han gjorde.

Orättvist kan det dock tyckas vara med denna talang som Dagerman verkar ha fått gratis: här kan man på ett rationellt plan tala sig blå om flit och arbetsinsats, men liksom när Söderberg skriver lyckas Dagerman putsa bort all möda och all svett från sin text, så att den upplevs vara skriven helt utan motstånd, och det är uppfriskande att läsa, kanske just därför att Dagerman drogs mot så ytterst mörka och obehagliga ämnen – därför skulle förmodligen hans romaner ha blivit outhärdliga om han hade fortsatt att skriva fyra stycken Ormen. Det är en ofattbar begåvning han verkar ha fått, och vi kanske aldrig fullt ut lyckas förstå vidden av det han ägnade sig åt, som om vi aldrig kan förstå geniet på dess egna villkor. Hur perfektionistisk han än kan förefalla, kan han ändå inte undvika en enstaka havererad fras, som när han föredrar styggelsen ”även fast” framför ”trots att”. 

Bränt barn är en saga, berättad av ett barn, den tjuogårige Bengt, som är lika mycket Hamlet som han är Stig Dagerman. Han har en genomskådande blick, en oförsonlig blick som avslöjar mänsklighetens brister, och som alltid hos Dagerman blir protagonisten sin egen skarprättare, och offer för sin förmåga att döma andra. Det är som om han alltid måste upprätta moraliska krav som är så stränga att ingen kan leva upp till dem, allra minst han själv, och han tvingas skapa flyktvägar; det är också i Bränt barn han levererar sin suicidala estetik, genom att (låta Bengt) hävda att ”livet är ett enda inställt självmord”.

Ofta vänder Dagerman på perspektiv, tvingar läsaren att tänka till, men framför allt tänka om, i associationsbanor som kan ta hisnande språng: ”Hon tycker om den som tycker att hon är vacker. Det är många som tycker att hon är vacker. Därför tycker hon om många. Mest tycker hon om sig själv.” Här finns också avslöjande ord om hur den som mår dåligt måste få andra att må lika dåligt, att allt handlar om att straffa andra människor, hur oförtjänt det än är. Det finns ett förtvivlans ursinne i tonfallet i den här romanen, barnets oförlåtande ursinne: och det är också som ett barn han lyckas låta genom den här sällsamma romanen, lillgammalt och förnumstigt, påträngande och omöjligt att värja sig emot. En av de filmer Bengt ser tillsammans med sin fästmö heter Hämnaren, vilket är passande: Bengt är en slags förgörande kraft.

Det må vara att Bengt är en Hamlet, men det är inte lika mycket sin (döda) mor som han åtrår när han slår sina lovar kring faderns älskarinna, utan själva föreställningen om en mamma, själva modersgestalten: det är inget entydigt Oidipuskomplex som han schematiskt lever upp till, även om hans handlande styrs av förblindade känsloutbrott, som han inte kan behärska eller hantera. Det är inte alls löjligt, endast vackert, när Bengt frivilligt söker det räddningslösa, ett tillstånd bortom nåden, utanför förlåtelsen.      

Mycket har sagts om Dagermans besatthet av sanningen, och han resonerar här om sanningen, och hur den blir något av en proteusfigur, som ser olika ut för olika människor, och givetvis att det finns människor som kan behandla den lite vårdslöst, att den inte är någon absolut eller fixerad instans för somliga. Dagerman har åtskilligt att lära oss om det mänskliga beteendet – fortfarande – och varför vi är så djävliga mot varandra. Därför kan ha aldrig bli en folkkär författare: han är alldeles för grym – för grym mot sig själv, men vi ser bara grymheterna som vänds mot oss, hur svaga vi är, hur cyniska, missunnsamma, hycklande, småsinta, ogina, att vi ”tycker mer om att få rätt än att få veta sanningen”. Eller, med hans genomskådande karakteristik: ”De verkligt populära människorna är ju de enformiga, dessa som alltid är sig själva, det vill säga sådana som vi andra anser dem vara.” Ingen vill vara undantaget, men Dagerman visar att alla är undantagsmänniskor – lev med det.

Inte heller kan denna pessimistiska författare bli allas talesman med sina hårda sanningar: ”Den enda verkliga garantin för vår lycka är vår fantasis bristfällighet.” Som läsare kan du bara välja att vara lojal med denna hållning eller stöta den ifrån dig.      

”Att bedraga andra är inte vackert, men att bedraga sig själv är farligt.”