Bländare, Hanna Nordenhök
Det har sagts förr, men jag begriper verkligen inte varför Norstedts envisas med sin konforma formgivning av sina diktsamlingar: så här har de sett ut sedan cirka mitten av 90-talet, och det är inte snyggt – den här likriktningen har gjort sitt, allt som är enhetligt är fult.
Hanna Nordenhöks andra diktsamling heter Bländare, och jag har skytt den så som jag skyr både kameror och fotografer – men nu har jag läst den, bara för att upptäcka att hon gör exakt som exempelvis Ulrika Nielsen gjorde helt nyligen, alltså anger en bunt författare vars texter ingår i den egna texten (bland andra Virginia Woolf och Clarice Lispector), i en intertextuell metod som också den bör ha gjort sitt snart – för vad är poängen? Ska man som läsare känna sig smart när eller snarare om man känner igen något? Nordenhök har dessutom förvanskat sina källor så pass mycket att den här upplysningen att de ingår i texten känns överflödig.
Nåja! Detta till trots uppskattar jag hennes bok – om det är sant att allt skrivande är härmande – något som lite implicit antyds här – kan kvitta, då det utförs tillräckligt originellt. Att allt redan är gjort är ingen ursäkt. På varje sida finns två kortare komprimerade texter, och de är ganska lösryckta och frigjorda från ett större sammanhang. Jag är osäker på om det är dikt eller dikter, om jag ska läsa det som en slags berättelse, och i så fall: vad är detta vad som det handlar om?
Nordenhök skriver hårdhänt: ”jag minns det som att jag går mellan björkarna igen. ett isärgående i stigarna. intensivt surrande. blöder bilden. blir den tom bara inne i huvudet”. Det är dovt, förföriskt, självmedvetna ord, som kan uppfattas som gäckande eller undflyende. Det är omilt behandlade bilder som kolliderar, läggs mot varandra, skaver hårt.
Hårdhänt, ja, men också ljust, som om hon med sitt tonfall vill kommentera titeln (exakt vad är en bländare?). Det är en fjärrankänsla som utgår från dikterna, en avlägsen röst besegrad av tiden och geografin, en röst som förgäves yttrar sina utsagor; det är en röst som inte har någon omedelbar kontakt med nutiden. Det ger ett opersonligt intryck, som om det bärande ämnet är ett ljust avstånd. Samtidigt skriver hon: "allt man skriver hoppas", något som kan uppfattas som både ljust och smärtsamt, en sorgsen resignation, som en besvärjelse.
Vad poeten kan lära oss är kanske främst vikten att uppleva världen mer intensivt, att se den på riktigt, lära oss att se mer, att se noggrannare, att bli mer närgången. Allt bär på något annat, på något oanat, en dold potential: kalla det för tingens hemliga talang att förstumma eller bara förtrolla.