bernur

Nick Caves i flera år utannonserade debutroman And the Ass Saw the Angel utkom 1989, och även de som var bekanta med det litterära språket och motivkretsarna i hans sånger blev förstummade av beundran: det var en sensationellt bra bok, och de tjugo år som har gått sedan den publicerades har inte fått dess attraktionskraft att bedarra – det är fortfarande en tämligen unik roman, skriven som om varken gårdagen eller nutiden eller morgondagen existerade; ja, det är en tidlös berättelse, som befinner sig utanför alla sammanhang, stilistiska likväl som berättartekniska.

Romanen inleds med att huvudpersonen Euchrid Eucrow föds i ett bilvrak, på en soptipp, stum och förtvivlad, vid fullt intellektuellt medvetande från första sekunden, men med en tydlig begivenhet till mytomani. Sedan uppväxten i Ukulore Valley, som kanske ligger i någon slags South, i Amerika eller troligen Australien eller troligast i någon fiktiv kombination, och så därefter misär och våld(täkt) och religiösa visitationer och hallucinationer och föräldrar som han omöjligen kan komma överens med – särskilt inte den alkoholiserade modern, som får sina fiskar varma i sadistiskt formulerade beskrivningar, omnämnd som ”Her Slutness” och ”Her Bitchship”.

Cave växlar mellan Euchrids talspråkliga berättande och ett tredje persons perspektiv, och imiterar stiligt dokumentären, genom att foga in förment autentiska dokument. Han fyller sin historia med ambitioner och pretentioner, så att allting bågnar, och så fortsätter han ösa pretentioner och ambitioner in i den allt mer försvarslösa berättelsen. Till sist avlägsnar han gränsen mellan Euchrids diktion, anstruken av en besatt predikant, och den mer opersonliga berättarrösten, som blir lika rytmiskt, lika fullt av allitterationer och assonanser, präglat av upprepningar och omtagningar, variationer.  

En egenhet som Cave senare delvis har tagit avstånd från, är hur han använder ett ålderdomligt och esoteriskt språk, till stor del inhämtat från obskyra och utgångna lexikon och ordböcker. Det ger texten en arkaisk prägel, samtidigt som det frikostiga strösslandet med adjektiv kan ge ett överdrivet, lätt manierat intryck – men det manierade och överdrivna är Caves signum som textförfattare, som också innehåller ett ordförråd oändligt rikare än kollegernas. En av Euchrids inte helt otypiska meningar kan se ut så här: ”All mah life ah have lurked about the periphery and watched – kept tabs on the hapless concatenations, the contretemps and the downright calamities of the people within mah dominion – Ukulore Valley.”

Ett rikt ordförråd blir inte obligatoriskt en bra roman, och vad som utgör den största bristen med detta förstlingsverk är väl dess oreviderade och oredigerade intryck. Första delen är klart svagare än den andra, där allt på något sätt sätter sig, där om inte allt så åtminstone det mesta faller på plats, medan inledningen (först en lång prolog, sedan del ett av tre) bara hoppar hit och dit. Stringens är inte Caves främsta kännetecken, utan allt präglas av det ofärdiga, av det rastlösa; det finns ingen respit i hans skrivande – för att låna en fras av Aris Fioretos, är hans tempus alltid vidare. 

Det är en helt egen värld som frammanas, en skum, ohygglig värld, där religionen på något sätt har löpt amok, där människor inte har annat för sig än att utöva incest och inavel och djävulskap mot varandra, ständigt bedövade av hembränt. Vädret löper också amok, med ett flerårigt regn som ges bibliska proportioner (”God´s drumming displeasure”). Mest illa drabbas Eucrid, som blir allas driftkucku, det stumma offret som också på något sätt blir den som de andra kan lasta av sig sina frustrationer och ondska på.

Cave skriver med fullständig inlevelse, och i fullständig lojalitet med sina karaktärer. Romanen är hopplöst rörig: den växlar spår, viker ut sig och slingrar sig, växer och utökas, och författaren själv verkar inte ha mycket till kontroll över det berättade. Snarare än en traditionell roman innehåller boken en mängd disparata berättelser, en mängd olika öden, olika (o)sannolika redogörelser.

Caves skrivande är alltid på tå: utan att det blir ansträngt och krystat, tack vare att han parerar pretentionerna med en slags nonchalans. Han kan beskrivas som en vän av oordning, och texten rör sig slingrande, brokigt och bråkigt och krånglande och deliriskt – alltså väldigt likt musiken: en oortodoxt framförd konst, utan regler, utanför det konventionella och förväntade, i trots mot det skolade och organiserade. Och ett bildspråk som firar stora triumfer: ”The moon was a steely prong stabbed into the sky as black and untried as the chambers of a dead nun´s heart.”  

De svenska författare som Cave har något släktskap med är kanske allra mest Torgny Lindgren och Birgitta Trotzig: här finns den människans obevekliga kamp mot den stingsliga naturen som både Lindgren och Trotzig så ihärdigt skildrar, och på ett humoristiskt men desperat språk som inte ligger långt ifrån Lindgrens norrländska skrönor. Mycket i And the Ass Saw the Angel tillhör det barnsliga, det raljanta, men det finns även antydan till något utöver puerila lekar, som när han skriver om predikanten Sardus Swift och hans barnlösa äktenskap med hustrun Rebecca, hur läkaren besvarar hennes frågor om de kan få barn (”No”) och vem som är orsaken (”You”), hur detta blir ”one lone crutch upon which to prop her tormented world, and with two words the crutch had shattered beneath her.” 

Sällan skriver Cave så poetiskt och inspirerat som när han skriver om döden. Det räcker med att erinra sig att hans två bästa sånger som textförfattare behandlar mordet (”Where the Wild Roses Grow”) och dödsstraffet (”The Mercy Seat”). När fadern mördar modern i den här romanen, och med hjälp av sonen avbördar sig liket i ett träskartat marskland, skildras det så här vackert:

”Then slowly, helplessly, and not without some prodding from their sticks, it fell to the tug of the swampland´s fetching waters. Bound in its bloody trousseau the vast mass of death sailed toward the dark wheel of vegetation, as if reeled into its evil black heart. The two grim figures on the bank, mere shadows now, looked on as varlet crows dipped and swooped aloft and marsh rats swam to claim this new slow-moving ground, and the great floating isle died in a double darkness of swamp and night.”  

I den avslutande och längsta delen, bok tre, spårar hela inspirationen ur, och det är fullt möjligt att uppfatta dessa omkring hundra hämningslösa sidor som antingen ett misslyckat missriktat försök att skriva experimentellt, med ett besvärande rörigt resultat, eller som romanens tour de force, där Cave som författare uppfylls av en ingivelse och skriver med en visionär känsla som måste sägas vara av religiöst slag: något liknande som drabbade Stig Dagerman när han skrev de avslutande 65 manuskriptsidorna av De dömdas ö. Här låter Cave Eucrids besatthet av adoptivdottern Beth kulminera, och gränsen mellan verklighet och fantasi överträds hela tiden, så att allt som skildras är opålitligt, glidande mellan det tänkbara och det mirakulösa, i en text som blir allt mer klaustrofobisk, som zoomar in på Eucrids oangelägna disposition.

Språket är (över)fullt av allitterationer och assonanser – till stor del talspråkligt, men som sagt högst medvetet litterärt. Mycket har sagts om Caves beroende av främst William Faulkner och Flannery O´Connor, men snarare än att härma dessa språkligt lånar han deras motiv, deras karaktärer – och dessa är ändå något av allmängods, en schablon, Southern Gothic; jag tycker nog att Cave är mer självständig författare, som har ett eget idiom, omväxlande barnsligt humoristiskt, omväxlande allvarligt och melankoliskt.

"Into the ranks of the elite ah climb": Nick Cave läser (sid 239-241 i min utgåva) från And the Ass Saw the Angel.