bernur

Oxforld World´s Classics är en serie som ger ut böcker som i år lanseras under ny formgivning, och nu är de nästan lika snygga och behändiga som Penguins motsvarande – nu har jag läst Ann Radcliffes andra roman, A Sicilian Romance, och den är definitivt mer traditionellt gotisk, mer av efterföljare till Horace Walpoles pionjärverk än den mer personliga variant hon senare skulle utveckla. Därför också mindre av självständigt konstverk, men tack vare att hon har mer att komma med än enkla skräckeffekter är det en roman som ändå finns kvar och verkar i läsaren även när berättelsen når sitt sista ord, ”Finis”.

Romanen var en låg genre i slutet av 1700-talet (A Sicilian Romance publicerades 1790), och Ann Radcliffe blev som kvinna notoriskt stämplad som ”kvinnlig författare” (ett oskick som vår tid lyckligtvis har rättat till, ha!) – men hon överskrider också sin förutbestämda position, bland annat genom att citera Shakespeare, och på något sätt låta motton från honom inspirera och injicera den egna stilen med stolt vigör.

Liksom i så många av de gotiska romaner utger sig A Sicilian Romance för att vara ett upphittat manuskript. Lika emblematiska som detta, liksom den italienska miljön, är de moderlösa syskonen: Julia och Emelie Mazzini. I slottet börjar nattliga spöken ge sig till känna, och så vevas intrigen igång, med lönndörrar bakom tapeter, hemliga gångar, fuktiga fängelsehålor och källare man bäst bör avhålla sig ifrån att beträda. Svimningarna är frekventa, periodvis, både bland kvinnor och (i)bland någon enstaka man.

Att män inte behöver vara modiga visas av en parodisk scen när de ska öppna dörren till rummet där spöket lär husera, och replikerna blir farsartade – markisen ber Anthony öppna:

”’Please you, my lord,’ replied Anthony, ‘I never was a good one at unlocking a door in my life, but here is Gregory will do it.’ –‘No, my lord, an´ please you,’ said Gregory, ‘here is Richard.’”  

Det är en knepig, snårig handling, med vännen som visar sig vara en bror, och överhuvudtaget är det gott om identiteter som växlas, där vän och fiende är utbytbara begrepp; mycket av storheten i romanen handlar om människans dubbelnatur, människans dubbla natur, om det förgängliga i att lita på det första intrycket. Vad som gör Radcliffe till suveränen bland de gotiska författarna är dock inte skrämseltekniken, även om den i sig är välutvecklad – som sagt, är detta tidiga verk mer gotisk än de senare – nä, här finns mer djupgående uppsåt, att diskutera maktmissbruk av religiös och patriarkalisk art: men mer än en konflikt mellan man och kvinna handlar det om konflikten mellan olika generationer, där Radcliffe tar ställning för yngre och mer radikala tongångar, med upproret som föredöme.

Föga förvånande blir hon också portalfigur och stor förebild för nästa generations unga romantiker, Byron och Shelley (Shelleys två gotiska romaner, St Irvyne och Zastrozzi, står i stor tacksamhetsskuld till den här romanen). Men även tidens ledande kritiker förstod tidigt att Ann Radcliffe som författare var kapabel till något mer än spekulativa försök i skräckgenren. Ingen riktig författare skriver för kritikerna, men det hjälpte förmodligen att hon kände till att hon hade ögonen på sig när hon skrev. 

Skulle man roa sig med att göra ett ordmoln av den här textmassan skulle två ord stå ut: ’sublime’ och ’terror’. Det sublima, i Burkes definition, där det handlar om att göra sig mottaglig för det storslagna i tillvaron; att frivilligt tappa bort sig själv, bli ett passivt käril för starka(re) krafter, hotande och farliga – därmed kopplingen till ”terror”, som verkligen är Radcliffes kungsord (i essän ”On the Supernatural in Poetry” utvecklar hon sina tankar). Det viktiga är också att sväva i ovisshet för att det dunkla ska bli tillräckligt skönt.    

Men är gotik synonymt med skräck? Radcliffe visste mycket om fruktan – tillräckligt för att veta att det inte räcker med enkla trick för att effekten ska bli varande, ett bestående trauma hos läsaren. I A Sicilian Romance finns mycket av den mycket säregna atmosfär som senare skulle få så framträdande plats i hennes mer omfångsrika romaner.