bernur

Som jag lite diskret antydde redan för flera år sedan: vi lever i en tid så orolig att vi kommer att översköljas av böcker om melankoli, och vi har sett några exempel här och där (liksom Ann Heberleins bok, som ekar av Susan Sontags ord från Sjukdom och dess metaforer: ”Depression is melancholy minus its charms”), och nu har jag också läst Jacky Bowrings bidrag, A Field Guide to Melancholy, även om hennes förslag till orsaken är att vi lever i en tid med glädjeplikt eller –tvång, vilket givetvis är en god grogrund för den här typen av obestämbar oro, som ibland kallas melankoli, men – vilket hon visar i ett fint kapitel om olika kulturers begrepp – på andra språk också kan heta apea, saudade eller toska.

Går det – ska det gå – att utrota melankoli? Det är en obligatorisk fråga, och även om alla som skriver om melankoli skyndar sig att meddela att det inte är frågan om depression, kan vi erinra oss skådespelaren Stephen Frys uppriktiga svar när han i BBC-dokumentären fick frågan om han ville bli av med sin depression, svarade nej, med motiveringen att det var den som definierade honom.

Jacky Bowring är professor i landskapsarkitektur, och utöver en fin känsla för melankoliska miljöer ger det henne en bred överblick över ämnet, som också inbegriper grundliga genomgångar i musik och konst, liksom film: kanske inte lika övertygande, eller om jag bara stör mig på (miss?)uppfattningen om svenskars ”dark angst”, utifrån Ingmar Bergmans filmer – eller är det så enkelt att vi själva inte vill eller kan se och erkänna det som för andra är så uppenbart? Tidigt utreder hon melankolins tre gåtfulla element: galenskap, genialitet, skönhet. Dessa begrepp har alltid varit behäftade vid denna känsla. Tydligast kan melankoli förstås beskrivas som avsaknaden av något obestämbart, att inte veta vad det är som fattas: en ospecificerad förnimmelse. Som E.M. Cioran formulerar det i Vid evighetens krön: ”Jag vet varför jag är sorgsen, men jag vet inte varför jag är melankolisk”.

Men hur ska då denna kontingens förstås, eller överföras till kognitiv förståelse? Ett av Bowrings förslag lyder ödsligheten, illustrerad i bokomslagets fotografi av Laurence Aberhart (vars bilder också bildar vinjetter till de olika kapitlen): en kust som ingenting annat visar än sin egen tomhet. Melankolikern lever också i ett förrädiskt evighetsperspektiv: det är ’aldrig’ hit och ’alltid’ dit: de största hyperbolernas känsla. Detta, visar Bowring, kan också studeras i Caspar David Friedrichs för svenskt vidkommande hyperaktuella målning ”Der Mönch am Meer”, en målning om vilken Kleist menade att ”när man tittar på den är det som att ens ögonlock blir bortskurna”.

Det här är en piggt skriven bok: Bowring verkar i Nya Zeeland, och onekligen har hon spännande och nya perspektiv, och oväntade exempel. Givetvis utreder hon den klassiska melankoliska posen, med näven mot huvudet, tydligast åskådliggjord i Albrecht Dürers kopparstick ”Melencolia I”, men visar att denna illustration också kan hittas i fornegyptiska sarkofager, och hon jämför Hamlet med Batman, och använder Nick Cave som exempel när hon ska visa hur melankolin återfinns i musiken, liksom en jämförelse mellan Emo och både 1600- och 1700-talens kult av det olyckliga och 1990-talets vurm för heroin chic, exemplifierad av tidiga bilder av Kate Moss, som i sin tur blir jämförd med ruinlandskap, ödelagda av krig. Även så Ugo Rondinones målningar och installationer med melankoliska clowner (själv finner jag dem dock mer skräckinjagande: ungefär som Louis Wains otäcka katter).

Vidare Freuds uppfattning om städer som melankoliska, med exemplet Rom, som alltid är två städer: en (för)dold, under den moderna ytan – Bowring hittar likheter med närvaron av det förflutna i Istanbul, och detsamma kan sägas om Berlin efter muren. Från Freud hämtar hon också hans uppfattning om melankolikerns fasa för det avslutade, hur såret måste hållas öppet och färskt (därav olikheten med exempelvis sorg, som är en process, något som bearbetas).

Paul Valéry yttrade någon gång den melankoliska utsagan att ”varje tanke slutar olyckligt”, vilket kanske tjänar som förklaring till varför ingen människa som tänker kan undkomma melankolin. Här tänker jag också på Keats förtvivlade utrop i ett brev till Benjamin Bailey i november 1817: ”O for a life of Sensations rather than Thoughts”.

En ängel posar som melankoliker inför Laurence Aberharts kamera i Balclutha, Nya Zeeland - - -