A Clockwork Orange
Det är troligen svårt i våra dagars tider med kvick nedladdning att föreställa sig den förväntan som låg i luften och darrade när Stanley Kubricks film A Clockwork Orange äntligen gjordes tillgänglig på video (VHS) i början av 1989: vi hade sett rubbet av Kubricks filmer, men den här var ännu mer mytomspunnen, och vi hade alla någon gång hört någon äldre som hade sett den på bio på 70-talet, hur det var den bästa av hans filmer. Men – nej, ingen film kunde leva upp till dessa orimliga förväntningar, och när jag har sett om filmen har jag heller aldrig blivit lika förtrollad som av hans betydligt bättre filmer (Dr Strangelove, 2001, men framför allt Barry Lyndon). Inte heller tycker jag att det är någon av Anthony Burgess bättre romaner, utan jag befarar att dess rykte nästan helt vilar på att det är just Kubrick som gjorde filmatiseringen – en film som dessutom har åldrats mycket mer svårartat än 2001, och jag stör mig hela tiden på detaljer i A Clockwork Orange, och att störa sig på detaljer i en Kubrick-film är eller borde vara en absurd företeelse. Men allt känns tillgjort och plastigt och studioinspelat, alla slagsmål, det löjliga besöket i skivaffären och den där glassen som tjejen tar i anspråk, drogisarnas inbördes käbbel, mjölkbaren, våldtäkten, författarmisshandeln, och hela Ludovicotekniken: allt har blivit daterat, unket, och ger ett fånigt intryck. Än värre att skådespelarna spelar över, så att varje scen blir olidlig och falsk, som om Kubrick inte riktigt litar på att effekten ska komma fram. Exempel är Alex föräldrar, hans socialassistent, polischefen som applåderar hysteriskt vid fängelset när effekten av behandlingen ska exponeras, men det här gäller nästan alla – Malcolm McDowell som Alex däremot är i stort sett utan skuld.
Jag är väldigt förtjust i Anthony Sharp som ministern också. Han har en biroll i just Barry Lyndon och har en röst som är skrämmande lik berättarrösten i samma film, men det var tydligen någon annan. Men nej, skrivmaskiner känns väl inte så framtidsaktigt. Däremot har jag för mig att filmen är inspelad i befintliga miljöer nästan uteslutande?
Mja, jag vet inte, för mig känns mijöerna just plastiga, orealistiska - även om det kan vara något av poängen, att allting känns overkligt - exempelvis där Alex bor med sina föräldrar, eller för den delen där Alex knuffar ned dem i (det grunda) vattnet, och så vidare ...
Jo, det håller jag med om. Jag vet inte om fotot bidrar till plastligheten; det är väldigt kontrastlöst.
Har inte sett filmen på länge, men tror att jag skulle kunna bli besviken. Mitt minne av filmen är att detta är en typisk "växa upp och bli medveten om att världen är en farlig plats-film".
En viktig del av effekten av filmen ligger, som i Kubricks övriga filmer över lag, i den oortodoxa, för att inte säga geniala, användningen av musik, både klassisk och annan, t ex gamla schlagerlåtar som han plockar in så att de åstadkommer ironier och andra liknande ambiguiteter hos tittaren/lyssnaren.
Jo, jag kommer ihåg att jag imponerades av den där slagsmålsscenen mellan gängen, ackompanjerad av Beethoven. Men kolla hur killarna i gängen rör sig, det är bara löjligt och överdrivet, som en balett.
Förvisso har Kubrick en poäng i hur han gör Alex till något mer än en flåbuse, genom hans intresse för klassisk musik - men det finns ju fortfarande människor som anser att bildning och konst är något slags vaccin mot ondska, att det är otänkbart att en bildad människa är kriminell.
Då borde Thomas Harris läst på när han skrev ner Dr. Hannibal.