Vinterträdgården, Christine Falkenland
när du har gått / går jag runt i cirkel / träffar jag min egen utgångspunkt / där jag borde ha förblivit
I Kalle Anka brukade ibland Joakim von Anka traska runt runt i sitt arbetsrum tills det blev djupa fåror i golvet - något liknande tänker jag på när jag nu läser Christine Falkenlands sjunde roman Vinterträdgården: här har vi en författare som gått varv efter varv i en väldigt snäv omkrets, och nu tycker jag mig kunna skönja bara hennes överkropp.
Hos Falkenland är det alltid vinter. Klichéerna är alltid inom räckhåll, och det är verkligen en grannlaga uppgift att undvika dem. Barnskötaren Laura är fyrtio år gammal, och liksom alla hjältar och hjältinnor i sagor är hon singel - tills hon träffar Shazrad, mamman till ett av barnen på förskolan. En kvinna möter en kvinna, och så inleds den förbjudna kärleksrelationen. Givetvis är Shazrad gift med en riktig träbock till man också, så att vi inte tycka att de gör allt för mycket fel.
Som vanligt låter hon sin protagonist ha författarambitioner, och här får vi följa Laura på skrivarskola, och ta del av hennes dikter - det rika urvalet kan inte direkt göra anspråk på att tillhöra Falkenlands yppersta poesi. Men allra mest är Laura en enda neuros - också det känns igen från Falkenlands tidigare romaner, minst sagt - en klar KBT-aspirant, med självföraktet och bitterheten som trogna vapendragare, och med ett tydligt faderskomplex: fadern som strängt vakande argusöga - hon bor rentav i källaren i faderns hus, med honom på övervåningen, där hans enda uppgift verkar vara att skriva insändare om särskrivningens utbredning. Hon är en storältare, som bearbetar sina barndomsupplevelser, och Falkenland gör stor sak av att försöka förklara henne, med hjälp av förnumstiga kommentarer och pedagogiska förtydliganden. Här ligger också romanens stora problem: att författaren förklarar i stället för att visa, gestalta.
Men det är också svårt att ta till sig en kärleksberättelse som reduceras till schabloner, där den iranska kvinnan blir orientaliserad ("din gasellmilda skönhet [...] hennes tusenåriga silkesfingrar [...] Smakar alla andra flickor så sött och gott som hon?"). Som enkel förklaring till varför Laura faller för henne får vi erbjudandet att hon utgör ett moderssubstitut: liksom så många andra tidigare Falkenland-protagonister är Lauras moder död i bröstcancer.
Allt uppställt efter psykologins formel 1A, alltså. Allt lika förutsägbart. Även kärlekshistorien, det som alltså ska vända upp och ned på hennes tillvaro, sker inom ramen för berättelsen, tillåts aldrig få marken att gunga på riktigt - en passion styrd av behärskning, stilisering, med noll trovärdighet. Medan hon i sina tidigaste romaner, och framför allt i Öde, var utlämnad åt en berättelse som tvingade sig fram och bara måste bli skriven, känns det här lika påklistrat meningslöst som alla de olika skrivuppgifterna som Laura utsätts för i sin skrivarskola ...