bernur

Det finns en utbredd kritik mot 00-talets författare att de är narcissistiska och självupptagna, talanglösa klåpare utan fantasi och i avsaknad av förmåga att skildra något annat än sina egna torftiga liv eller på sin höjd förhållandet till sin alkoholiserade far. Ja, men vad är då nytt under den ordspråkliga solen? Det finns gott om författare som historiskt sett begagnat sitt eget jag som arbetsmaterial, och Arne Melberg visar i sin senaste bok Självskrivet. Om självframställning i litteraturen, att han har ett gediget urval att luta sig mot; ja, sannerligen om inte hans grupp bildar en utsökt skara med åtskilliga personliga favoriter, såsom Gombrovicz, Nabokov, Proust, Kafka, Bernhard ... (Är det njuggt att sakna Borges? Hans självframställning vore också värd en liten studie - typ en sida.)

Och mig gör det inget om fler vänder den traditionella romanen ryggen, så länge de skriver lika bra böcker som exempelvis Per Hagmans Att komma hem ska vara en schlager, som också den blir föremål för granskning. Melberg, verksam sedan en tid vid Oslo universitet, skrev på 90-talet några fantastiska böcker om Rilke och Hölderlin, och det är fortfarande något av en fröjd att läsa hans eleganta prosa, makligt nedtecknad men alltid med distinkt auktoritet och en väl avvägd balans mellan lätthet och tyngd i formuleringarna. Det är kort sagt stiligt - skrivet med stil.

Även en extremt traditionell författare som Carl-Johan Vallgren, som gör allt och mer därtill för att gå fiktionens ärenden, måste spela spelet "författaren som varumärke", så där som de bespottade självframställarna gärna blir beskrivna. Att skriva (om) sig själv är minst sagt ett vanskligt företag, tycks Melberg anse. Men lockelsen är förståelig, för här får författaren den där suveräna makten över berättelsen, tillåts domdera över det skedda, och dompterar biograferna och litteraturkritikerna (likmaskarna, med Frieda Hughes ord, när hon i dikten "Readers" beskrev alla som profiterat på hennes mor, Sylvia Plath), slår dem på klåfingrarna.

Efter några teoretiska exkurser, med Paul de Mans vägran att acceptera dikotomin mellan författare och betraktare (ja, det borde vid det här laget vara en truism att vissa författare låter sitt jag balansera mellan dessa skenbara oförenligheter) som introduktion, leder Melberg oss in i Montaignes inbjudande värld, som uppvaktar den dubbelhet eller snarare dubblering varje författare ställs inför: samtidigt som du skriver dig själv, betraktar du dig själv i färd att skriva dig själv. Svindlande? Bara för den som inte vill förstå formeln "jag är två" (något som ser ut som en paradox, men inte är det), det som borde vara allas upptäckt: samtidigt som det är en distansering från dig själv, innebär det en större närhet, en intimitet med ditt eget jag. Och redan Montaigne insåg att vi är med en berömd formulering "lappverk", kompilat av olika - ofta motsägelsefulla - beståndsdelar, som tillåter oss att vistas i olika ytterligheter, så pass att vi blir främlingar för oss själva.

Därav behovet av självframställningen, tycks Melberg mena att Montaigne med efterföljare menar: en utforskning, en prövning av det egna jaget - ett försök att ta reda på vem främlingen är. Men vi får inte glömma Nietzsches ord i Bortom gott och ont: "Att tala mycket om sig själv kan också vara ett sätt att dölja sig". 

Det finns gott om insikter, tänkbara paralleller, trovärdiga samband och förbindelser som upphäver tidslagarna - som när Melberg vill hävda att Strindberg med Den ockulta dagboken introducerar bloggen, att det bara är en tillfällighet att han är hundra år för tidigt ute. Melberg har också, utöver sin stilkänsla, en översikt som får hans resonemang att bottna i en hållbarhetens läsning, som är generös och i bästa mening kritisk: här saknas inte nyanserade uppfattningar när han plockar fram sina exempel - och dessa är ganska mångtaliga, som sagt.   

Att det skulle vara sant enbart för att det nu råkar vara författarens egna ord: nä, så naiva får vi inte vara som läsare. Snarare tvärtom: även författare som ägnar sig åt självframställning är i första hand lögnare. I sammanhanget kan man erinra sig den första i Svd:s serie understreckare om (icke-)läsning, Mikita Brottmans röriga åsikt att facklitteraturen ("om riktiga människor med verkliga, oftast tragiska, levnadsöden") säger oss mer om livet än skönlitteraturen - ja, som Liza Marklunds Gömda då?

Melberg skriver om Nabokovs mytomspunna hat mot sömnen, men inte kan jag hålla med om att det enbart är en önskan (en önskedröm!) att vistas i tidlösheten som får honom att kämpa emot sömnen; nej, denna rädsla för sömnen är inte enbart kronofobiskt betingad, utan handlar minst lika mycket om Nabokovs lika legendariska och mytomspunna kontrollbehov - för i sömnen tappar han allt som utgör författaren V.N., och det är en rädsla som säger oss mycket om nivån på dess författare - fler borde ansluta sig till Nabokovs krig mot sömnen. Förvisso: han sökte också ett paradis utanför tiden, och med en av sina sista romaner, den nästan skräckinjagande lysande Ada or Ardor (ett ståtligare monument över litteraturen fick 1900-talet aldrig skåda), skänks huvudpersonerna ett paradis som för en gångs skull inte är förlorat, en tillåtelse att vistas i en sällhet som tiden inte rår på, och det är lite synd att Melberg inte utnyttjar den romanen i sin bok, för den är ju ett led i Nabokovs minnesprocess, och den är också en installation i hans självbiografiska skrifter.

Men jag klagar inte. Det här är en tankeväckande bok, som givetvis använder bloggen som sin avslutning på självframställningens historia. Nu publiceras bikten i realtid, något som skapar omedelbarhet. Bristen på redigering må göra att bloggen strikt talat inte är litteratur - men är den då icke-litteratur, kanske vän av ordning frågar? Spelar det någon roll? Även här sker ett urval (även om det kan betvivlas, med tanke på detta inslags längd, exempelvis), och vad minnet inte hinner äta upp kompenseras på något sätt av direktheten, som väl också den har sin charm. Jag menar nog att litteratur förutsätter mer av bearbetning och just redigering för att bloggen ska kvala in i den kategorin. Likheten är väl kontrollen: bloggaren bestämmer själv vad hon utelämnar.