bernur

Frozen River: ja, det finns åtskilliga feel good-filmer att se, jag har fortfarande inte sett Mamma Mia, vilket får mig att känna mig som en paria i vissa sammanhang: alltså ser jag Frozen River i stället, och det är en film som bara går rakt in i misären och stannar där, utan att överdriva eller förstärka, helt enkelt för att det inte behövs, för det är tillräckligt djävligt ändå, det behövs inga effekter eller gestikulerande våldsscener eller groteskt överspel från skådespelarna - alla nyanser framträder ändå, och filmen gör desto större utslag på känsloskalan, utan att man tänker på att man blir manipulerad till det. Och vad ska då den ensamstående mamman göra för att få pengar, om inte smuggla människor över gränsen? Om man är på botten, då måste man utnyttja den som också är där. Här finns inga förlösande komiska scener, utan allt utspelar sig i bokstavlig och symbolisk kyla - den värme som finns handlar om det band som knyts mellan de omaka kvinnorna Ray och Lila, och hur Ray, mamman, offrar sig för sina barn. Eländet behöver inga överdrifter - det räcker med att följa blicken hos sönerna Ricky och T.J. - Charlie McDermott, som spelar den sistnämnde, är helt suveränt trulig - så fulla av svikna brutna löften och desillusion, och samtidigt fortfarande naivt godtrogna och barnsligt hoppfulla.