bernur

I den här nya boken av journalisten Bill Bryson, På spaning efter Shakespeare, får vi veta att det årligen utges fyra tusen "seriösa nya arbeten" om William Shakespeare - det är något skrämmande över den summan: det är lätt att identifiera sig med det lilla barnet som blickar upp mot himlen en molnfri kväll och ser alla stjärnorna. Fyra tusen böcker, och jag läser på min höjd ett par av dem - ack!

Nu ska det sägas direkt att just den här boken inte tillhör de mest oumbärliga. Brysons uppgift har varit att gå till de direkta källorna, och dessa redovisas med den slags korrekthet fakta kräver. När han dristar sig till att ha åsikter om Shakespeare som författare håller han sig till säkra påståenden. Alla böcker om Shakespeare måste handla om författaren, eftersom människan Will(iam) förblir en gåta; hur mycket en detektiv som Bryson än spanar kan han mest hålla sig till periferin, och även om han lyckas återskapa en del av atmosfären från 1590-talets London, är Shakespeare mer av gäckande skugga än en gestalt i kött och blod.

För vi vet inte mycket om människan. Bara att han kan ha varit dyslektiker (han stavade sitt namn på olika sätt på samtliga av de sex bevarade namnteckningarna - något som visserligen inte säger någonting, då det finns åttio olika dokumenterade stavningar av hans efternamn, på de ortografiskt liberala 15- och 1600-talen ...), liksom att han kan ha varit bisexuell, kan ha varit en tjuv och bedragare, kan ha varit - ja, nästan vad som helst, för varje bok om honom består av 5 % fakta och 95 % gissningar, enligt en känd tes. Men Bryson vill hålla sig till fakta, och därför är hans bok mer av det långtråkiga slaget: han är samvetsgrann så det räcker och blir över, men jag önskar att han kunde uppbåda lite mer fantasi.

En fråga Bryson gärna kunde ha ställt är om mångsidigheten som pjäserna förevisar speglar mångsidigheten i hans person: är det (var det) möjligt att skriva på det här sättet om han inte var sådan som människa? Hur självbiografisk är Shakespeare som författare? Somliga läser honom så, drar slutsatser om hans person utifrån pjäserna - något som jag tycker är både befängt och högst tänkbart - kanske det enda tänkbara. Vad bygger på erfarenhet, och vad är projiceringar? Det är vanligt att läsa sonetterna som rolldikt, som att William inte finns där, bara Shakespeare - men varför skulle inte ord som är så laddade med innebörd kunna vara resultatet av utlevda och inte enbart drömda känslor? 

Först efter halva boken kommer så Bryson in på pjäserna, det som ändå måste vara själva kärnan i alla arbeten om Shakespeare. Men det visar sig snart att han inte har mycket av intresse att yttra om dessa enastående arbeten. Hans resonemang är naivt, okunnigt, fullt av plattityder, okritisk uppskattning parerad med genuint ointresse (eller intresse som inte lyckas spränga textytan: hela boken känns som ett typiskt beställningsjobb, där förlaget anlitat en populärvetenskaplig journalist, som garanterar en stor upplaga och översättning till ett så kuriöst språk som svenska, faktiskt).

Dock kan jag hålla med om att det inte är Shakespeares rika ordförråd (cirka 20 000 olika ord används i pjäserna) eller förmåga att skapa nya ord (cirka 2 000 nyskapade ord är en förbluffande siffra) som är den viktiga nyckeln till varför han fortfarande fascinerar språkligt, utan det är de där uttrycken som envetet biter sig fast, uttrycken från pjäserna, exempel som "milk of human kindness" eller "more sinned against than sinned", men jag önskar att Bryson hade gjort mer av ordlekarna, den där magiska egenskapen hos Shakespeare att vända på orden och vrida på uttrycken och ställa dem intill varandra så att nya innebörder avtäcks: det är där hans storhet som konstnär finns, i de där spontana ögonblicken då ord gifter sig med varandra ...

Bryson citerar också Stanley Wells berömda yttrande "att William Shakespeare födelse är dokumenterad på latin men att han dör på engelska" - alltså hade engelskan under hans liv erövrat latinet som officiellt språk i England, och det finns en nästan övertydlig symbolik i detta, liksom att han själv var högst delaktig, och fortfarande är det. Den här boken kan i vilket fall inte tillägga mycket i detta ärende.

Det värsta är ändå inte att Bryson ägnar ett helt avslutande kapitel åt de stolliga teorierna om vem som har skrivit Shakespeares verk, eftersom det ter sig så osannolikt att det är William Shakespeare (det hedrar Bryson att han kritiserar anti-Stratfordianerna, men varför ägna dessa stolligheter så mycket utrymme då?), utan det värsta är att han på sidan 168 skriver så här: "Hur många människor skulle i dag rösta för att nobelpriset i litteratur tilldelades Pearl Buck, Henrik Pontoppidan, Rudolf Eucken, Selma Lagerlöf eller en rad andra, vars berömmelse nätt och jämnt skulle vara fram till slutet av deras eget århundrade?" Selma Lagerlöf! Det är inte bara blasfemiskt, utan arrogant och ignorant.