bernur

Svd har haft tre artiklar i rad om läsning, under strecket, och det har mest handlat om den gamla frågan om läsning gör oss till bättre människor (en åsikt jag kraftfullt har argumenterat emot, åtskilliga gånger). Först Jerry Mättäs redogörelse för Mikita Brottmans plädering för att vi ska sluta ha dåligt samvete för att vi inte läser tråkiga klassiker, sedan Ingeborg Löfgrens åsikt att litteraturen precis som livet i sig kan göra oss till antingen sämre eller bättre människor (tänk vilken upptäckt!) - det intressanta med hennes artikel är att hon så tydligt pekar ut att det inte finns något facit: om vi förutsätter att läsning gör oss till bättre människor tar vi också för givet att alla människor potentiellt är likadana - men den som har vistats en stund i den så kallade verkligheten kan efter empiriska studier lätt konstatera att de flesta är alarmerande annorlunda jämfört med dig själv ... Och sist Merete Mazzarellas text om hur neurobiologin förklarar att läsningen utspelar sig mellan Brocas område och Wernickes område - vad nu en läsare ska göra med den kunskapen? Fast intressant nog antyds från diverse håll att läsning är onaturligt - asocialt, ohälsosamt, onyttigt ur samhällsaspekt - men också att läsaren med sina avkodningar utför en liknande syssla som den grottmänniska som lärde sig skilja mellan olika fotspår och mellan rovdjur och byte: alltså högst naturligt. Äsch: det är lite ironiskt att alla dessa som varnar för läsningen ändå gör det genom att utnyttja den tryckta formen, och gärna i fyrahundrasidiga böcker som blir cirkulationsexemplar på alla universitetsinstitutioner i världen, och då är i alla fall deras egen karriär tryggad för ett par år framåt.