bernur

I Guardians utmärkta serie korta porträtt av utmärkta novellförfattare läser jag Chris Power skriva fint om Kafka (tidigare har det bland annat handlat om Kleist, stor Kafka-favorit, och Lovecraft, vars skrivande är väldigt kafkaeskt). Att läsa Kafka är som Nabokov aldrig tröttnade på att säga att  läsa om Kafka - ständigt återvända till de kryptiska texterna, som inte liknar någonting (annat). Och visst är det novellerna som är skatten hos denna icke-skönlitterära författare, vars tre ofullbordade romaner jag lätt skulle byta bort (bokbål, kom kom, bokbål kom ...) mot en handfull av hans bästa noveller. Avslutningsvis tar Power upp problemet med all förförståelse som lägger sig i vägen - ja, allra helst ville jag ha Kafka utan all biografi, utan all tyngande kunskap om människan Franz K. Men det är också hans eget fel, eftersom han inte skriver fiktion, utan hela tiden är självbiografisk, och tvingar läsaren att bli delaktig i denna mest pessimistiska av pessimistiska visioner. Kafka kan man bara läsa efter att ha gett upp, och när du tror att du står ansikte mot ansikte med den skrivande konfronteras du som läsare ofrånkomligt med (spegel)bilden av - dig själv.