bernur

En skitdag till arbetsdag som inleds i svinottan klockan fem, med att läsa elevuppsatser, och sedan blir det bara värre. I dagar och snart veckor har jag ägnat tid åt trilskande mikrofoner för att spela in examensuppgifter som ska skickas till externa bedömare, och i går lyckades jag och kollegan B hitta en duglig tingest till mikrofon, som jag testade i hemmets lugna vrå: utmärkt kvalitet (den tar vi, sa polisen). Men på skolan fungerar den inte: den spelar in brus, och lite svagt i bakgrunden kan man uppfatta våra provröster, lika avlägsna - för att inte säga desperata - som skeppsbrutna, när vi gång efter gång med olika inställningar försöker lösa den outsägligt grymma uppgiften. Hur är det möjligt att min gamla skräpdator kan prestera fin ljudkvalitet, medan skolans nyare datorer bara kan åstadkomma brus? De naturvetenskapliga lärarna mumlar om dåliga ljudkort, inställningar och reglage återigen (min kollega är ju proffsmusiker, det är klart att han inte missar sådant), men jag vet att svaret är något annat: det är en förbannelse, det är makterna - - - Alltså får vi spela in med de tradiga kassettbanden, och det är ett hårt nederlag - inte enklare heller, för dessa sataniska band skapar varje år oreda och stress och dåligt humör. Jag blir allt mer otålig, förbannad, vill göra något riktigt aggressivt (men det enda som kommer i min väg är en stackars klädgalge, vars bitar numera utan ceremonier ligger begravda i en skamlös papperskorg). Men B tar det med stoiskt jämnmod, visar inte med en min någon frustration, vilket på något sätt bara gör mig ännu mer upprörd. Det fula i kråksången är att det finns andra program på skolan, som har råd att lägga hundratusentals kronor på fin inspelningsutrustning för att spela in roliga fejkintervjuer och dylikt, medan vi får harva med urmodiga kassettbandspelare från 80-talet, och alltså datorer som inte klarar av att spela in de enklaste av ljudfiler ... Som grädde på moset berättar kollegan I att hans fru inte bara har fått biljetter till P J Harveys konsert på Nalen i maj, hon ska dessutom få träffa Polly: när jag inte kan dölja min monumentala avundsjuka säger han att man ska dela andras glädje - äh, jag är inte generös, jag är bara egoistisk. Hunnen allt längre i bittra tankar glor jag avogt åt mikrofonsladden, men den är smal som en lakritsrem och förmodligen oduglig att begagna som snara. Enda trösten är att det hade kunnat vara värre: i kväll är det Öppet hus på skolan, och jag anmälde mig inte som frivillig att representera mitt program, vilket skolledningen nog ska vara tacksam över; jag skulle inte kunna yttra ett enda positivt ord om den här skitskolan.