Nio, nine, neun, neuf, Fredrik Nyberg
Ofta hör man det pratas om hur onyttig poesin är, att den måste marknadsanpassa sig - och kanske är det något sådant vi skådar, när så många nya diktsamlingar under 2008 var tjocka som - typ deckare, och det ligger säkerligen något strategiskt bakom, för det fattar till och med jag att med ett pris på 200 kronor för en bok på 40 sidor blir varje ord (ja, varje fonem) kostbart. Jag tror dock att enda sättet för poeterna att nå större publik är att förlagen slutar envisas med att trycka ord som "dikter" eller "lyrik", så som Norstedts gör i sina konsekvent formgivna diktsamlingar (något de har gjort sedan mitten av 90-talet, varför deras lyrikböcker ter sig smått anakronistiska numera), av vilka jag har läst Fredrik Nybergs lite kufiska Nio, nine, neun, neuf.
Men lyrik ska också vara lite kufisk, lite vid sidan av. Och jag uppskattar hur Nyberg bänglar till språket, vägrar göra det lätt för sig själv lika lite som för läsaren. Här finns inga utsträckta händer, inga insmickrande fraser. Däremot en ganska uppfordrande civilisationskritik, som inte drar sig för att vara rättfram, kalla saker för sina rätta namn, utan att ta omvägen över metaforernas förrädiska lockelse.
Ordet 'bokstäver' har nio bokstäver, vet Nyberg att meddela. (Jag tänker i sammanhanget på Sylvia Plaths dikt "Metaphors", också det ett ord på nio bokstäver, och en dikt på nio rader.) Och september är den nionde månaden - men varför han ersätter Eliots april och kallar just augusti för den grymmaste av månader är en olöslig fråga. Ja, och 'i' är bokstav nio i alfabetet.
(På tal om det: om man ger varje bokstav i vårt alfabet en siffra, och räknar efter kabbalans mönster, där varje människas namn blir en siffra, borde Fredrik Nyberg förstås få siffran nio? Men nä, för av Fredrik får jag siffran 71, och av Nyberg likaså 71, och 1+4+2 ger bara sju som slutsiffra. Själv får jag inte mer än två som siffra. Däremot vet jag en annan poet, som har skrivit samlingen 9 brott, vars siffra faktiskt blir - nio!)
Nyberg samlar sina dikter i nio avdelningar med nio dikter vardera, med ett appendix (därmed får han 90 dikter inalles). Somt är onödigt svårt, som när han i en av sviterna plockar ut ett par bokstäver i varje rad, för att placera dem på nästa sida - resultatet är bara nio jobbiga dikter, där poängen går förlorad, för mig. Men övrigt i boken imponerar mer på mig, och jag tycker att han överlag arbetar musikaliskt, med textrader som fungerar som loopar, som blir en slags gengångare i texten, när han låter dem återvända. "Nu är mitt hjärta fullt", skriver han mot slutet - en nästan för uppenbar Morrissey-referens, visserligen, men ändå!
Nu vet inte jag hur många läsare den här ganska roliga boken får - en bråkdel av vad den förtjänar. Förlagen ger nästan uteslutande sina romaner stor uppmärksamhet, och även flotta presentationer på böckernas baksidor, med ambitiöst skrivna texter som diskuterar innehållet. Inte vet jag varför sådant saknas på diktsamlingarna: det är något både fattigt och futtigt över utgåvorna.
Vet inte hur andra förlag jobbar och inte heller hur diktsamlingar presenteras, men i romanfallet (och romaner får inte alltid all uppmärksamhet, det finns romaner som glider förbi i skymundan också) så föreslår förlaget en mer eller mindre begåvad text som presenterar romanen. Författaren kan ändra den eller skriva en annan. I och för sig måste man väl vara överens med förläggaren/redaktören men jag tror inte att poeter där utgör något undantag. Mina fördomar säger mig också att poeter möjligen har ännu svårare än andra författare att faktiskt sammanfatta vad det är de har åstadkommit - innan de läst kritiken.
Ju banalare bok, desto enklare bordet det trots allt vara. (Hej, jag heter Camilla Läckberg och jag har skrivit en Deckare. Ja, en sån där ni vet, om mord och sånt. Men mest vill jag skriva om min vardag och mina gulliga barn och min fantastiska man Rune.) Visst fan, det var Carolas kille, och nu var jag elak, men vaffan.
Hur som helst så har jag lärt mig åtskilligt om mina två böcker av kritikerna.
ha! - - -
Skaffade Nyberg när den kom, jag var nyfiken, och har fortsatt med att läsa den då och då. Jag tycker mycket om den. Den vinner på att umgås med, både humorn och samhällskritiken blir tydligare då. Jag förstår inte att folk inte fattar hur mycket mer dom får för pengarna när dom köper lyrik i stället för prosa. På radions lyrikprogram lyssnade hundratusentals. Varför köper dom aldrig poesi?
Karin: jag tror det borde gå att skriva något också på diktsamlingarna, men det är väl någon slags rädsla för att man inte vill styra läsaren, inte föra in på fel spår, utan det ska läsas fördomsfritt.
[]: ja!
Jan Olov: helt rätt - en roman kan man läsa (på sin höjd!) en gång, medan en bra diktsamling håller mycket längre, och då blir priset lägre. Men det handlar om att förklara det här tydligare, att oftare påpeka hur mycket mer hållbar en bra diktsamling är (ex Ann Jäderlunds mörker mörka mörkt kristaller, som går att läsa hela tiden, fortfarande 14 år efter att den gavs ut, medan romaner från 1994 samlar damm i bokhyllan).
Alltför många läsare fruktar poesi, tycker det är svårt. Inte vågar man satsa på något så osäkert! Samtidigt är poeterna för malliga eller för kyska, tilbakadragna osv, för att kunna tänka sig att kommentera sig själva. Självaste Dante älskade att göra det (Vita Nuova, Convivio), men vad hjälper det. Poesi är ju så FINT. En stor del i skulden har kritikerna, förstås...