Inuti, Hélène Cixous
Inuti är Cixous första roman, utkommen 1969: då hade hon debuterat som novellförfattare 1967 (då kan det konstateras att åtminstone en riktig författare föds 1967). Jag har typiskt nog inte läst någon recension av boken: ett förbiseende som tarvar sin förklaring, om en ursäkt inte vore nog. Tills vidare nöjer jag mig (inte) med att konstatera att vi lever i Sverige, "detta avlånga ishjärta", som det heter i poesin.
Hon skriver ett jag: ett jag skriver. Alla författares credo är - borde vara: jag skriver, alltså finns jag. Inuti är en språkroman, en bok utan genre, utan allt som du tror ska finnas i en roman: det är en monolog - samtidigt som Cixous skriver utsökt dialogiskt, polyfont, där hon med smidig lätthet leker ut sin livfullhet (lever ut sin lekfullhet), rör sig som befann hon sig i suverän okunnighet om gränsernas uppfordrande stränghet, och hon skriver in och ut ur olika stilar som om det vore möjligt, att hon testar för att se om det är möjligt, och att hon gör det möjligt, att det blir möjligt. Det är varken fiktion eller biografi, eller snarare både och i högre dos: en högre form av fiktion, högre form av biografi. Hon vägrar stanna.
En dotters besatthet av sin döde fader: det är den enda handlingen, och det är mer än den tillräckliga handlingen. En klagosång, där dottern vägrar acceptera döden. En förnekelsefas, ja - men också mer än detta: en sorgens umgänge med lekfullheten, ett skratt mitt i gråten, eller bara hur livet konverserar med döden, och får sista ordet.
Det är en undersökning. Vad finns inuti? Bland annat en skammens poetik:
"Skammen däremot, är min styrka; jag skulle till och med kunna säga att den är min mor; jag föds ur henne, jag skäms över henne, jag åtrår henne, jag är rädd för henne; jag skulle också kunna säga att hon är min älskade; sättet som hon är med mig på, sättet som jag är med henne på, jag skulle kunna säga att vi är lika oskiljaktiga som pupillen från ögat och den vackra Isolde från Tristan. Hon är min öppning mot utanför, hon är mitt ljus och min dödsbringerska; jag går genom henne för att komma till mig själv. Jag har också henne att tacka för upptäckten av min kropp, en stegvis upplysning, jämsides med upptäckten av de sociala reglerna, de mosaiska tavlorna och min känsla för äganderätt. Skam för skam har jag blivit byggd."
Det är ett skrivande som gör dig (ut)matt(ad), ett skrivande som bemäktigar sig sin läsare, ett skrivande på blodigt allvar. Cixous text är en rusch, om man tänker sig romanen som litteraturens långdistanssträcka; hon skriver alltid som om hon befann sig på upploppet, i spurten. De platser som hon skriver om blir idéer i stället. Hon är i språkets klor: ständigt dess offer, likväl som dess gärningsman (-kvinna: om det kvinnliga skrivandet finns?).
En vanlig uppfattning är att Cixous är svår (omöjlig) att översätta - men det finns goda engelska översättningar, och det kan inte vara så illa att svenskan och hennes kuriösa franska inte kan samsas. Här gör Gordan och Munck ett tappert försök, och lyckas hitta vackra glosor åt Cixous lekfulla novationer (som "efterlängting", den vackraste nya glosan jag har sett på ett tag). Framför allt är Cixous text argumenterande: men den argumenterar på ett nyupptäckt sätt, där hon utnyttjar Emily Dickinson sneda tänkande - och som läsare är väl också det sneda läsandet den enda giltiga läsarten: Cixous har tillämpat något sådant i sina banbrytande läsningar av exempelvis Kafka och Lispector.
Cixous går rätt in i det egna språket, uppfinner det på vägen, fångar det i flykten. Det är ett tonfall, en rörelse in i språket, den innersta av de inre världarna. En uppmaning, att söka sig till det tillåtande levnadssättet, den leende livsformen - ett livsbejakande skriftligt liv: "Men jag hittade inte till vägrans väg; alla stigarnas steg mot det lila berget, och de doftade alla av oemotståndliga frestelser."