bernur

I DN skriver Björn Sandmark om brevväxlingen mellan Paul Celan och Ingeborg Bachmann, och den nyutkomna boken Herzzeit, där man kan ta del av dessa överjordiskt vackra kärleksbrev, skrivna av två poeter. Sandmark citerar ur Celans otroligt vackra dikt "Corona", dock inte de vackraste raderna -
"Mein Aug steigt hinab zum Geschlecht der Geliebten:
wir sehen uns an,
wir sagen uns Dunkles,
wir lieben einander wie Mohn und Gedächtnis,
wir schlafen wie Wein in den Muscheln,
wie das Meer im Blutstrahl des Mondes."
Även om Sandmark svarar för en entusiastisk läsning av främst Celan kan jag tycka att hans slutsatser känns lite lättköpta, när han skriver om korrespondensen som "ett vittnesmål om hur hjärtats tid i själva verket övervinner klocktiden och efterlämnar några av de mest gripande tyskspråkiga dikterna från efterkrigstiden, för att inte säga från den tyska litteraturen över huvud taget" - för all del, klocktiden har inget att sätta emot hjärttiden, men det är bara floskulöst att betrakta Celan som någon slags idrottsprestation, som en poet som ska slå de nationella rekord Hölderlin och Rilke står för: de existerar parallellt, inte som konkurrenter, för det handlar aldrig om någon inbördes tävlan, att vara bättre på bekostnad av någon annan - att läsa Rilke är att läsa Celan är att läsa Hölderlin - - -
 
Ser det här ut som två författare som bryr sig om klockans tid - - -