bernur

”Life is nothing much to lose”, sjunger Morrissey på sin kommande skiva ”Years of Refusal”, i låten ”Mama Lay Softly on the Riverbed”, en av ytterst många på skivan som handlar om döden och den som mest explicit behandlar självmordet, ett tema som Morrissey långt ifrån är ensam om att återvända till i sin konst. Nr 96-97 av tidskriften Hjärnstorm handlar om självmordet, men kanske mer som koncept eller idé än som tematik hos olika typer av konstnärliga uttryck: exempelvis exemplifierat hos konstnären Bas Jan Ader som med stor sannolikhet iscensatte sitt eget självmord som del i sin konstnärliga utövning. Givetvis finns Sylvia Plaths mest förebådande dikt ”Lady Lazarus” med i temanumret, men helt kort, som avslutande resonemang i Joakim Löfs text om Freuds dödsdrift: desto mer intryck gör Christine Östlings längre historiska utredning av hur floden Thames har fungerat som mål för åtskilliga (miss?)lyckade självmordsförsök (med en vacker Whistlermålning som illustration, dessutom). Och ännu mer Stefan Gurts mycket personliga berättelse om en vän som begick självmord, under omständigheter som vi alla i efterhand känner igen som lika ofrånkomliga som oförutsägbara, och chockerande i sin brist på logik - samtidigt som det finns något osvikligt, obönhörligt i hela Gurts berättelse. Välskriven och informativ är också Steven Dixons essä om goth-folket – ja, rentav upplysande, om än dess titel är ”Mörker och död”.